Samtidigt menar vissa att vi borde lämna de tynande klimatskeptikerna därhän och tona ner betydelsen av de olyckliga publiceringarna. DN:s Maciej Zaremba manar till försoning: Anderssons gelikar är ju bara en sällsynt avart. Victor Galaz i SvD önskar att vi slutar uppmärksamma klimatförnekarnas dödsryckningar.
Det väcker relevanta frågor: skulle förnekarnas inflytande minska om vi slutar oja oss över deras hemsnickrade falsarier? Riskerar ännu en metadebatt om skeptikerna att ta fokus från kärnfrågan?
Det öppna förnekandet har tack och lov blivit mindre vanligt i stormedia. Opinionssidornas stundtals felaktiga slutsatser står ofta i bjärt kontrast till mediernas egen nyhetsjournalistik, vars klimatbevakning på många håll förbättrats rejält de senaste åren.
Men genom att avfärda Andersson & co som enskilda dårar riskerar vi själva att gå i fällan. De gapigaste klimatförnekarna må vara på väg att försvinna från finrummet, men alla som verkar inom miljösektorn vet att de i allra högsta grad finns kvar bland befolkningen, tangentsbordsbeväpnade med samma tomma argument som Andersson och Hakelius torgför.
Sex procent av svenskarna anser att påståendet ”klimatförändringarna är huvudsakligen orsakade av mänskliga aktiviteter” är felaktigt, enligt SOM-institutets kommande forskarantologi. Flest klimatförnekare finns föga förvånande hos Sverigedemokraterna, där hela 18 procent av väljarna inte tror på människans skuld i den globala uppvärmningen. Mönstret är inte unikt, i både Europa och USA spirar giftermålet mellan högerpopulism och klimatförnekelse.
Det är här det blir riktigt brännande. Med ett kommande valår bör vi oroa oss inför förnekarnas inflytande i en potentiell högerregering. Att var nästan var femte SD-väljare inte ens tror på basal klimatfakta avspeglar sig så klart i usel policy. Partiet hamnar oundvikligen sist i alla oberoende rankingar av miljöpolitiken, vanligtvis åtföljd av M och KD.
Moderaterna har enligt SOM-institutet en lika liten andel förnekarsympatisörer som Socialdemokraterna (fyra procent), men det är ingen hemlighet att somliga moderata riksdagsledamöter menar att ”klimatkris bara är ett modeord för alarmister”. Samtidigt låtsas M vara det nya miljöpartiet, knapphändigt utrustade med den intetsägande heliga treenighet som egentligen betyder ”vi vill ingenting alls”: kärnkraftsvurmande, klimatkompensation och blygsamma internationella investeringar. Den riktiga oron är ju enligt Ulf Kristersson de diktaturkramande alarmisterna, var nu de befinner sig. Är det inte ironiskt att bilda lag med ett parti som vill inskränka både mediers och skolans yttrandefrihet, och samtidigt kalla klimatomställningen för det stora demokratihotet?
Det är tydligt att vissa partier och ledarsidor, medvetet eller omedvetet, influeras av förnekarnas konspirationsteorier när de låter klimatkrisen bli ännu ett slagträ i kulturkriget. Det är synd. Sverige hade mått bra av en höger som vågar leverera offensiv klimatpolitik istället för att gömma sig bakom låtsasförslag och förnekelseflörtande retorik. Vi måste fortsätta markera mot fördröjarnas dimridåer, oavsett om de proklameras på ledarsidor eller i rikspolitiken. Halmgubben lever än.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
