”Socialdemokraterna måste omvärdera sin syn på Vänsterpartiet.” Det påståendet hörs ofta i min närhet. Allt högre och mer intensivt det senaste året. Jo, visst kan jag hålla med. Ända sedan 1917 har Socialdemokraterna räknat med ett passivt stöd från Vänsterpartiet.

När Miljöpartiet blev en relevant spelare i politiken i slutet på 90-talen höjde också Vänsterpartiet sin röst. Under Göran Perssons (S) tid som statsminister fanns därför ett organiserat budgetsamarbete mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänster- och Miljöpartiet.

När Socialdemokraterna efter åtta borgerliga år åter gick in i regeringskansliet blev Stefan Löfven (S) den första socialdemokratiska statsminister sedan krigsåren som ledde en regering där ytterligare ett parti ingick – Miljöpartiet. Men med fortsatt budgetsamarbete med Vänsterpartiet.

I och med förra valet ändrades spelplanen. Efter många månader av övergångsregering slöts Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. På så vis säkrades att regeringen skulle kunna få igenom sin budget i riksdagen. Med Januariavtalet uteslöts också Vänsterpartiet, ytterst aktivt, från möjligheten till inflytande över politiken.

Och ja. Socialdemokraterna räknade med att de skulle sitta still i båten. Kanske sura och gnälla, men aldrig på riktigt sätta den i gungning. Så blev det inte. I somras fällde, för första gången i historien, Vänsterpartiet en socialdemokratisk statsminister. Det går inte nog att betona vilket paradigmskifte det var i svenska politik.

Jag kan gott förstå de socialdemokratier som var arga och besvikna och kastade ur sig ”göra upp med högern” och ”gå SD:s ärenden.” Men oavsett känsloläge så var regeringskrisen i somras var en tydlig väckarklocka, ett larm som Socialdemokraterna måste ta på allvar.

Mycket har hänt i Vänsterpartiet sedan Lars Werners dagar, sedan muren föll och K i partinamnet plockades bort. Idag är Vänsterpartiet ett självständigt parti med en alldeles egen plats i svensk politik. Långt ifrån det Kamrat-fyra-procent vars ovillkorade stöd Socialdemokraterna kunde förlita sig till.

Om det långsiktigt ska gå att bygga en koalition med en progressiv riktning måste Socialdemokraterna börja se det Vänsterpartiet och dess plats i politiken.

Även om det alltid är den största som måste vara den mest ödmjuka när konflikter ska lösas, så är det inte ens fel när två träter. Om Vänsterpartiet inte vill vara vare sig dörrmatta eller uppleva sig tvingade att fälla socialdemokratiska regeringar, om de på riktigt vill ha inflytande, så bör också de fundera på sin egen roll i ett samarbete. Även Vänsterpartiet måste omvärdera sin syn på Socialdemokraterna.

Socialdemokrater är inte ett knippe trötta ynkryggar med rädsla för att förlora makten som enda drivkraft. Inte heller en grå massa som går i den riktning den senaste opinionsundersökningen pekar. Faktiskt inte ens några som egentligen skulle vilja göra det Vänsterpartiet säger, men är för fega.

De allra flesta är människor som brinner för att genom demokratiska reformer förverkliga socialismens idéer. Och som anser att det socialdemokratiska partiet och den demokratiska arbetarrörelsen är det bästa verktyget för framgång.

För att utveckla samhället krävs politik. Så klart. Kring politiken krävs konflikt för att driva den framåt, men också samarbete. Om det ska vara möjligt och långsiktigt måste man kunna lita på varandra. Lite mer av tillit och respekt på politikens vänstra planhalva skulle vara bra. Tillit, respekt och en tydlig politisk riktning, så kan vi ta Sverige vidare.