Ledare. Åsa Petersen.

2017-05-01 03:00
Bild: Jessica Gow/TT

S borde lyssna istället för att tala på första maj

”Jag är inte ute efter en ”polariserad” samhällsdebatt. Jag är ute efter en arbetarrörelse som adresserar människors problem i vardagslivet och arbetslivet.”

Lek med tanken att Socialdemokraterna lämnar tillbaka första maj till facket. Inte bara låter fackföreningsledare tala på olika platser i landet, utan lämnar varje scen till fackligt aktiva som håller tal och ställer krav.

Istället för att ministrar står och försvarar den förda regeringspolitiken. Hur uppfriskande vore det inte.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Okej, ”lämnar tillbaka” är kanske starkt uttryckt. Det socialdemokratiska partiet bildades 1889 och bestämde samtidigt att svenska första maj-demonstrationer skulle hållas för första gången året därpå.

Men, på Socialdemokraternas konstituerande kongress var en stor majoritet fackföreningsrepresentanter. Allmän rösträtt var deras första krav. På första maj 1890 samlades 50 000 personer på Gärdet i Stockholm. Tillsammans med demonstranter i många länder krävde de åtta timmars arbetsdag.

På den tiden kämpade arbetarrörelsen i opposition. Att demonstrera på första maj var ett sätt för var och en som deltog att bidra till den kollektiva styrkan. Hur är det med den saken i dag, när Socialdemokraterna samlar runt 30 procent av väljarna, tappar arbetarväljare och snarare försvarar politiken än kräver att förändra den på första maj?

Den globala och svenska arbetarrörelsen har spelat en unik roll i historien, för demokrati och mänskliga rättigheter. Varje år på första maj påminns vi om att samhället kan förändras om många människor sluter sig samman runt gemensamma krav. Det är ett vackert och viktigt kulturarv.

Och ett kulturarv som äger full giltighet i vår tid. Kampen för fackliga rättigheter, som även är mänskliga, är inte över. Arbetsgivarna finner ständigt nya vägar att pressa så mycket som möjligt ur de anställda. Ingen facklig rättighet är för evigt given, om den ens har blivit verklighet än.

I Sverige i dag har många människor rent usla arbetsvillkor. De lever i ständig osäkerhet om sin försörjning, som ofta är mycket skral. Låt mig ta två exempel: Visstid och hyvling.

Förra året var över 260 000 personer tim- eller behovsanställda i Sverige. Det är nästan 300 000 personer som inte kan planera sin framtid över huvud taget – om de inte råkar ha en förmögenhet på banken. I välfärden, handeln och hotell- och restaurangbranschen är visstidsjobb särskilt vanliga. Behöver jag ens nämna att det är en genusfråga?

Möjligheten att anställa på visstid var tänkt som en möjlighet för arbetsgivare att följa konjunktursvängningar. Det har spårat ur för länge sedan. I dag är visstidstjänsterna ett sätt för arbetsgivare att pressa ner personalkostnader, oavsett personalbehov. I äldreomsorgen är visstidsjobb oerhört vanliga. Trots att behovet av äldreomsorg ständigt ökar, eftersom vi lever allt längre.

Hyvlingarna är nära besläktade med visstidsmissbruket. Hyvling innebär att arbetsgivaren kringgår turordningsregler och uppsägningstid. Istället för att den anställda sägs upp, får hon helt enkelt färre arbetstimmar. Det sker ofta plötsligt, utan förvarning, och det finns inget trygghetssystem för den anställda.

Den som tackar nej till att jobba mindre riskerar att bli uppsagd och förlora viktiga a-kassedagar. Den som däremot känner sig tvingad att tacka ja, får lägre inkomst med alla problem som det innebär.

Det här är över huvud taget inget som hör hemma på en civiliserad arbetsmarknad. Att protestera mot hyvling och missbruket av visstid är att protestera mot otrygghet och fattigdom i ett ojämlikt samhälle. Precis som arbetarrörelsen protesterade på första maj 1890.

Jag är inte ute efter en ”polariserad” samhällsdebatt. Jag är ute efter en arbetarrörelse som adresserar människors problem i vardagslivet och arbetslivet. Det är det enda sättet att väcka hoppet om verklig samhällsförändring igen – och därmed det enda gångbara alternativet till populistisk signalpolitik som bara drabbar de värst utsatta och flyttar samhällsagendan ännu längre högerut.

På första maj längtar jag efter socialdemokratiska politiker som lyssnar istället för att tala. Tänk er, en undersköterska eller industriarbetare i talarstolen istället för en minister eller ett kommunalråd. Vilket viktigt perspektivbyte det vore.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter