Jag och mina kurskamrater fick bekanta oss med en massa nya uttryck och begrepp. Det var vävspännare, varpning, kypertbindning, bobiner, cottolin och lattor. Märkliga verktyg och avancerade uträkningar. En av de första dagarna gick vår kursledare snabbt igenom alla vävstolens delar och jag tänkte – det här kommer jag aldrig att lära mig! Det är för avancerat!
Tvivlet smög sig på. Vad hade jag gett mig in på? Hur skulle jag kunna skapa något vackert eller användbart, när allt med vävning verkade så komplicerat och svårt att greppa? Hur skulle jag kunna göra rätt, när så mycket kunde gå fel?
Jag och mina kurskamrater gjorde vad vi blev tillsagda av vår lärare. Vi varpade metervis med garn, drog på varpflätorna och knöt upp olika bindningar i vävstolarna. Vi suckade och skakade mycket på våra huvuden. Vi begrep inte riktigt vad varje moment skulle vara bra för.
Men när vi väl satt där med allt förberett för att börja väva, när vi försiktigt började slå in de första inslagen av lin, trasor eller ullgarn, så hände något. Händerna kände och gjorde. I mitt huvud kunde jag inte begripa vad alla de olika momenten slutligen skulle leda till. Jag kunde heller inte tänka ut vilken färg eller vilket mönster som skulle bli snyggast i min blivande halsduk eller med hur mycket kraft jag skulle slå in garnet.
Det jag inte visste, det visste däremot händerna. På något mirakulöst sätt förstod händerna alltihop och de kände sig fram. De fattade tekniken mycket snabbare än vad min hjärna gjorde. Alla de konstiga begreppen – panama, dubbelsidig kypert, rosengång – blev logiska i mina händers arbete.
Jag kände förtröstan. Att jag kunde lita på mina händer, att de skulle klara av att väva fantastiska saker, även om min hjärna ännu inte hade lyckats förstå vävningens principer. Händernas och rörelsernas intelligens imponerade på mig.
Lite så tänker jag att det kan vara med politisk aktivism. Att det ofta är svårt att ha de rätta svaren, de perfekta lösningarna eller uttänkta planerna för att nå sina mål. Men när vi faktiskt går på det där mötet, knackar på den där dörren, delar ut det där flygbladet eller dyker upp på demonstrationen, förstår vi så mycket mer än vad vi hade kunnat räkna ut med våra teorier.
Många är vi som har suttit på vår kammare och i ett Twitterflöde och försökt begripa vad som pågår och vilken sida en ska välja. Känt oss nedslagna och passiviserade. Eller så har vi tyckt och tänkt precis rätt – men trots det inte uppnått önskvärt resultat.
Politik är att vilja, brukar det sägas. Men jag skulle säga att politik är att göra. Det räcker inte att tänka och tycka. Det finns så mycket intelligens i rörelsen, i handlingen, som vi måste förlita oss på.
Så i stället för att fundera ut vilken politisk åtgärd som är den bästa för att förbättra etableringen för alla nykomna flyktingar, ska jag engagera mig i en handarbetsgrupp för asylsökande. Där tror jag svaren finns.
