Nora Wurtzel: Riktiga rejv är ett fuck off till produktiviteten

När 2025 börjar lida mot sitt slut är det bara att konstatera: det var ett nyttans år. 

Offentligheten blev smalare än någonsin och svenska kändisar gick glatt ut och erkände sin kärlek till viktminskningsläkemedel. Men det rör sig inte bara om en försvunnen matlust, för genom läkemedlen elimineras också lockelsen till andra njutningar. Studier visar till exempel att parallellt med att kilona rasar minskar även sexlusten.

Under året var även läsfrämjande återkommande på tapeten. Inte för att det är kul eller njutbart, utan för att det ska vara uppbyggligt och ett sätt att forma en nation av enhetliga nyttiga medborgare.Tillsammans utgör allt detta en vändning bort från allt som gör livet lite extra gött. Rökning, alkohol, sex och fest blir allt mer främmande i en samtid som strömlinjeformas in i produktiviteten.

Ledorden som härskar är nytta, produktivitet och hälsa. När mina egna fritidsintressen, som träning och litteratur, blir allt svårare att hålla undan från produktivitetens och nyttans klor, har jag en sista utpost jag håller kär: rejvscenen. Men även den är under omförhandling till det sämre. 

Rejvet kan i sin bästa form utgöra en typ av motstånd.

DN Kultur har de senaste veckorna gjort nedslag i två fenomen med rejvkoppling. Leonidas Aretakis testar högintensiv träning på ett gym som hämtar inspiration från rejv, med musik som ska passa en målgrupp som har koll på Ibizas DJ:s – men ändå vill få in sin träning. Medan nattklubbarna stänger till följd av klagande grannar och krångliga regelverk ersätts de, som Aretakis är inne på, av produktiva miljöer “mer kompatibla med arbetslinjen och folkhälsan”.

Kajsa Haidl går istället en morgon på kafferejv – till ingens förvåning även det i centrala Stockholm – där alkoholen alltså har ersatts av kaffe. Hon träffar två besökare som klämmer in sin morgondans innan dagens strategimöte på kontoret. Andra ska ägna resten av dagen åt shopping.

Båda skribenterna sätter fingret på en del av det som går förlorat i de produktiva dagsaktiviteterna förklädda till rejv, men i sina försök att avsluta i en hoppfull ton så missar de något väsentligt. Mötet utanför den inrutade vardagen, och upplösandet av tiden som ett hypnotiskt dansgolv kan ge, utgör hela kärnan i rejvets lockelse. I lagerlokaler och skogsgläntor omförhandlas för en stund relationen till staden och varandra. Rejvet kan i sin bästa form utgöra en typ av motstånd.

Detta är också Luis-Manuel Garcia-Mispireta inne på i sin bok ”Together somehow”, där han menar att dansgolvet – specifikt på rejv – är en plats för en form av intimitet. En flytande solidaritet som uppstår, inte trots folksamlingens anonymitet, utan tack vare den. 

Om inget står på spel uteblir samhörigheten.

Garcia-Mispireta beskriver detta som en form av tillfällig utopi, när dansgolvet för en begränsad tid inbjuder oss att känna samhörighet med varandra. Han poängterar också att detta går förlorat om det inte finns en risk i festandet. Risk ska här förstås som en risk för exempelvis bakfylla, en missad söndag eller att polisen när som helst kan komma och stänga ner festen. Om inget står på spel uteblir samhörigheten. 

Genom ett tillfälligt bortglömmande av jaget kan rejvaren för en stund slita sig loss från den urbana kapitalismen. En bra klubbkväll är en möjlighet att frigöra sig, menar Garcia-Mispiretas. Ett “fuck off” till produktiviteten, helt enkelt.

Om det är något jag själv vill bära med mig in i 2026 är det detta. Våga vara oproduktiv! Låt 2026 bli njutningens år! Själv är mitt nyårslöfte att rejva mer – utan att för ett ögonblick blanda ihop nyttan med nöjet. Det blir således inga tränings- eller kafferejv för mig.