BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Många år senare erkände samma Berger att han hade haft fel. Religionen var på väg tillbaka. Ja, den hade funnits där hela tiden, men sekulariserade universitetsmänniskor hade vänt bort sina blickar. Och nu kunde ingen undgå att märka att en rad religioner också gjorde framryckningar.

Till och med i Sverige, det mest avkristnade landet på jorden, spelar trosföreställningar en större roll än för några årtionden sedan.

I år är det Lutherjubileum, och det har firats med mer pompa än man hade kunnat föreställa sig för tio år sedan. Det började redan hösten 2016 när påven kom till Lund. Och under 2017 har det bara fortsatt. Eftersom jag är idéhistoriker har jag varit med i flera diskussioner, och jag har varje gång betonat att det mest positiva med Luther är att han hävdade att alla – kvinnor och män, barn och gamla – skulle lära sig läsa. I Sverige, där banden mellan stat och kyrka var starkare än någon annanstans, blev läskunnigheten tidigt högst i världen. Det är en tradition att vårda.

Luther tänkte sig att människor bara skulle läsa Guds ord och inte minst hans egen ”Lilla katekesen”. Men läsning är en generativ förmåga. Har man väl lärt sig bokstäverna och deras väg till ord och meningar, kan man läsa allt som kommer i ens väg. För de flesta var det länge just ingenting; men när det väl dök upp fler tryck-saker fanns den välsignade läskunnigheten där.

Då som nu var kvinnorna de flitigaste läsarna. Men i Luthers ”Lilla katekesen” stod det att de skulle underordna sig männen, liksom alla skulle underordna sig överheten.

Luther drog en skarp gräns mellan världsliga och andliga ting. Inför Gud var man fri och jämlik, men bland människor rådde en orubblig ordning. Bönder som gjorde uppror skulle dödas brutalt, judar skulle förföljas, och ”turken”, alltså muslimerna, var djävulens avskum.

Många av dagens kristna i Sverige har en kluven inställning till Luther. Jag har just läst Stefan Edmans vackra lilla bok ”Mot alla odds: När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro”. Edman är biolog och ett viktigt namn i miljörörelsen men också kristen, med hemhörighet i Svenska kyrkan. Han är förskräckt över Luthers brutala samhällssyn men erkänner att samma Luther också hade sitt frihetspatos som smittade av sig.

Edman är en vidsynt man som i sin egen tro även blandar in lite katolskt, lite ortodoxt, lite judiskt. Men i texten är det centrala ändå förundran inför naturen och även inför den mänskliga tillvaron. Han frågar sig hur ”materien i våra hjärnor kan vara så mirakulöst organiserad att den kan beskriva tillvaron med vetenskap och kultur”.

Ja, det är en strålande fråga! Men är det naturliga svaret att anta en skapande hand bortom detta mysterium? Jag är inte biolog som Edman utan bara en entusiastisk amatör. Det var en gång Darwin som i min tidiga ungdom fick mig ut ur trons och tvivlets ekorrhjul. Sedan dess har livets utveckling på jorden förblivit föremål för min förundran. Ett av få tv-program som jag ser regelbundet är Vetenskapens värld, och allra mest fascinerad är jag när evolutionen kommer på tal. Häromveckan handlade det om hur synsinnet uppkom för ungefär 500 miljoner år sedan. Det var en märklig historia. Maneter fick ljuskänsliga punkter tack vare alger som likt alla andra växter är mäktiga till fotosyntes. Ljuskänsligheten inkorporerades! Och här sitter vi nu med våra ögon …

För mig skulle tanken på en Gud bakom allt detta förminska själva undret och föra ner det på ett mänskligt plan.

Samtidigt har jag stor aktning för dem som likt Stefan Edman har en tolerant religiositet. Själv är jag en tolerant ateist. Åtskilliga av mina vänner och bekanta är anhängare av en eller annan religiös övertygelse men ingen av dem faller offer för den stora faran med alla religioner: att sätta tvingande gränser för andra människors liv och leverne.

Karl Marx har sagt något mycket klokt: ”Religionen är de betryckta varelsernas suck, hjärtat i en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” Kort sagt, religionen är det som människor i en trasig värld griper till för att uthärda tillvaron. Och visst är världen trasig, och dess trasighet framträder tydligare och mer outhärdlig för dem som fysiskt och psykiskt drabbas hårdast av den. Själv tillhör jag de lyckligt lottade. Men när jag förundras över evolutionens alla märkvärdigheter är det väl ändå ett slags religiös känsla som jag hänger mig åt.

Marx säger också något annat om religionen som är ännu viktigare. Kapitalismen alstrar sin egen religion som han kallar varufetischismen. Den får oss att se varorna som levande, människor som producerar, distribuerar och konsumerar dem som livlösa.

I dag använder vi ett enklare ord för just detta fenomen: Marknaden. Marknaden omtalas ständigt som en gudomlighet. Det är den som alla måste anpassa sig efter. Ekonomerna, marknadens prästerskap, uttolkar dess signaler, dess krav och önskningar.

Men marknaden domineras i själva verket av ett mindre antal aktörer, män i toppen av jättelika förmögenheter och företag.

Den viktigaste religionskritiken är i dag kritiken av Marknadens tyranni.