Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-09-29 08:15

IS rekrytering av unga i Sverige måste stoppas

Att unga svenskar blir terrorister – islamister i Irak och Syrien, nazister i Ukraina – är inte bara en juridisk utmaning. Problemet är mer komplext. Vad gjorde dem mottagliga? Handlar det om ett samhälleligt utanförskap?

Sorg är inte längre något upphöjt, eller ens ett sinnestillstånd, när den fyller ett helt rum. Sorg blir fysisk, en klibbig hinna. Du andas den. Du känner hur den smakar.

Jag har den senaste månaden intervjuat en familj med sådan sorg. Den har tagit över dem. Sonen har rest för att strida med den jihadistiska sekten Islamiska staten (IS). Han är bara 18 år. Han saknar all geografisk koppling till regionen. Han har inte heller varit speciellt religiös tidigare, enligt föräldrarna. Innan han sögs in i den förvridna, våldsförhärligande stämning som odlas av nätets kalifatvänner.

Vissa av dem tycks betrakta det som sker – massavrättningar, halshuggningar, självmordsdåd – utifrån ett naivt, adrenalinsökande perspektiv. Kriget och brutaliteten som ett spännande skådespel, tillgängligt för ett globalt auditorium, miljoner hetsande terrorfans bakom flimrande skärmar. Men där finns även den hårda kärnan. Terroristerna. Rekryterna som sveper genom kommentarsfält och chattrum, de vet exakt vad de söker (al-Qaida har tidigare profilerat potentiella terrorister: unga män, marginaliserade, gärna kriminell bakgrund, religiös förvirring).

Det var så resan började även för den svenske 18-åringen, som valde att överge föräldrar och syskon, allt han lämnade efter sig var ett sms: ”Jag har åkt för att göra min plikt som muslim.” Och så en svällande, ohanterlig sorg.

Han ville egentligen inte prata om sin familj när jag intervjuade honom i augusti, på en skakig uppkoppling mellan Stockholm och Irak. Han motiverade sitt beslut så här, och sedan kom det inga fler detaljer:

– Jag såg hur muslimer förtrycks och ville ändra på det. Därför letade jag efter andra som känner likadant. Jag hittade den väg som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam mot den som öppnade mina ögon.

Han är inte ensam. 3 000 européer har anslutit sig till IS, varav minst ett dussin svenskar (totalt har minst 80 svenskar rest till Syrien och Irak). Jihadister från Trollhättan och Borås och Angered har stupat. Unga män som var beredda att dö och döda för islamistisk extremism. Efter sig lämnar de raserade familjer. Som försöker förstå, som försöker hantera sin personliga upplevelse samtidigt som en chockerad värld mobiliserar mot ”dödens nätverk”, som Barack Obama kallar IS.

Jag håller kontakten med familjen. Skriver först om hur de tror att sonen kanske ska välja att komma hem igen, att han ska längta efter dem och inse att IS är en mänsklig återvändsgränd. Själv är han avstängd. Fixerad blick när han säger:

– Jag kommer inte att komma tillbaka. Sverige har inget att erbjuda mig.

Vi ser på klassbilder, föräldrarna och jag. En film från en skolresa. Ett barn. Som nu ska upprätta kalifatet. Föräldrarna kan inte överlappa det glappet. De gråter tillsammans. Ska han överleva? Ska han dö? Och: Vad gör han mot andra människor? Sedan slutar han höra av sig. Det blir tyst. Sorgen tätnar. Pappa röker cigaretter nätterna igenom. Mamma körs av vänner till psykakuten. Ett socialt nätverk finns ändå där för att ta hand om de andra barnen. I vardagsrummet står en tv alltid på, satellitkanaler som visar bombmattor över IS-läger. Var det han som träffades? Allt är väntan. Allt går sönder. Föräldrarna säger att de avskyr allt som IS representerar. Men de avskyr inte sin son. Det är en omöjlig situation.

Jag träffade dem senast efter att FN antagit en resolution om att skärpa insatserna för att stoppa strömmen av utländska stridande – och finansiärer – till IS och liknande grupper. De sa:

– Det viktiga är att stoppa unga från att åka dit. Vi vill inte att någon annan ska lida som vi gör.

Att unga svenskar blir terrorister – islamister i Irak och Syrien, nazister i Ukraina – är inte bara en juridisk utmaning, eller en polisiär. Problemet är mer komplext. Vad gjorde dem mottagliga? Handlar det om ett samhälleligt utanförskap? Vilket ansvar har Sverige att i ett tidigt skede identifiera personer som befinner sig i riskzonen?

Men samtidigt måste det finnas juridiska möjligheter att intervenera – för att citera resolutionen – ”individer som reser till andra stater än där de bor eller är medborgare, i avsikt att stödja, eller delta i, terroristverksamhet”.

Sverige kommer att behöva stifta nya lagar, anser Carl Bildt. Jag tror att han kan ha rätt. Trots den mycket mörka skugga som kriget mot terrorismen kastar vad gäller integritet, övervakning och rättsäkerhet.

Det kommer att handla om mycket svåra gränsdragningar. Vad är terrorism – är det USA som avgör, eller EU, eller Sverige? En avgörande fråga, Sverige måste ha tolkningsföreträde. Hur stort ska utbytet mellan säkerhetstjänster tillåtas vara? Vilka åtgärder är rimliga för att minimera rekrytering på internet? Konsekvensen av att inskränka rörlighet? Kan myndigheter hantera balansgången mellan att hitta individer och att generaliserat kontrollera kollektiv? Vem ska granska granskaren? Det senare är väsentligt, eftersom Sverige har handskats med dagens terrorlag godtyckligt och bitvis repressivt. Farhågor som advokater nu uttrycker ska givetvis tas på största allvar. Men jag ser, tyvärr, som situaionen är, ingen annan väg att gå än skärpt lagstiftning.