Regeringen vill privatisera fler delar av järnvägen

Fördubblade restider och hutlösa priser. Sommaren är här tillsammans med ilska mot tågtrafikens haveri. Addera inställda avgångar, förseningar och oändliga banarbeten. Resultatet blir – föga förvånande – ett sviktande förtroende för svensk tågtrafik.

Somar Al Naher konstaterade nyligen här i Dagens ETC att man får skämmas för svensk järnväg. Hon poängterar skillnaden när man rör sig söderut i Europa; hur svenskar chockas när de möts av en tågtrafik som fungerar.

Det är som bekant ingen enkel nöt att knäcka, det här med det svenska tågfiaskot. Det behövs enorma mängder pengar för underhåll och dessutom stora satsningar på utbyggnad, eftersom järnvägsnätet är överbelastat.

Nu sitter vi här, med världens mest avreglerade tågmarknad och en så kallad underhållsskuld på hutlösa 91 miljarder kronor. Siffran är framtagen av SVT, som samtidigt konstaterar att skuldfrågan inte är helt enkel, eftersom det rör sig om problem som vuxit fram över mycket lång tid.

Experter säger att det som behövs är mer pengar och långsiktighet. Så vad väljer regeringen att göra? Jo, man inledde med att 2022 lägga ner planerna på nya stambanor för höghastighetståg. Det hette att man skulle satsa på underhåll snarare än utbyggnad, men denna satsning har vi ännu inte sett röken av.

Ett fiasko. Det finns inget annat ord för att beskriva agerandet.

Och nu kommer ett nytt förslag: regeringen presenterar den geniala idén att låta andra än staten ta ansvaret.

I september ska Trafikverket överlämna en ny nationell plan för satsningar på vägar och järnvägar, där man också ska föreslå en rad objekt som skulle kunna drivas av någon annan. I praktiken innebär det att privata företag då kan få ansvar för att planera, finansiera och genomföra ett bygge – men även vara med och ta hand om driften.

Privata aktörer ska dessutom kunna få ekonomisk ersättning från staten. Utredaren Claes Norgren säger till Sveriges Radio att man inte ska ge någon gräddfil till nya projekt bara för att det kommer in privat kapital. Staten ska fortfarande ha ett helhetsansvar, menar han.

Svenska folket är sedan länge trötta på privatiseringar.

Finansieringsmodellen där det offentliga och privata samverkar har fått kritik för att den riskerar att ge en avsevärt högre slutnota. Och visst, svensk järnväg är redan sönderprivatiserad. Driften är utlagd på en rad svenska och utländska bolag. Men själva järnvägsnätet förvaltas fortfarande till drygt 90 procent av Trafikverket, och nu vill regeringen avreglera ytterligare.

Kanske är det hög tid att ta lärdom från andra misslyckade privatiseringar?

”Det blev ju så bra med Posten och Apoteket” är tyvärr en mening som ingen någonsin yttrat utan ironi. Det är svårt att komma över raseriet över utförsäljningarna – för att inte tala om skolan och omsorgen. På den punkten blir svenskarna alltmer eniga.

För svenska folket är sedan länge trötta på privatiseringar. Även högerväljare är emot vinster i välfärden och på landsbygden har privatiseringen av Apoteket ifrågasatts, sedan de gudomliga marknadskrafterna insett att det inte är lönsamt att erbjuda samhällsservice i glesbyggd. Vinstmarginalerna är ju så mycket bättre i storstäderna, och de apotek som öppnar gör det också där.

Pandemin blev också ett kvitto på att samhällsservice – som tillgång till mediciner – kanske ändå sköts bäst av staten och inte av de vinstdrivande företagen.

Även järnvägen är en stomme i ett fungerande samhälle, särskilt i ett hållbart sådant. Frågan som återstår är: vågar vi lägga även underhållet av järnvägen i marknadens händer? Den enda trösten är i det här läget att det kanske inte kan bli så mycket värre.