Annie Croona: Mitt urinrör är kortare än ditt, Kadhammar

Aftonbladets Peter Kadhammar har upptäckt en av vår tids största orättvisor: att män ibland måste stå i kö. 

Hans text, med rubriken ”Jämställda toaletter är ett helvete för män som ska pinka”, inleds med en dramatisk beskrivning av en man som tvingas stå i toakö – eftersom fristaden herrtoalett inte längre existerar. 

Kadhammar skriver: ”En våg av falsk jämställdhet har förintat dem, herrar och damer ska numera trängas i samma bekvämlighetsinrättningar”.

Min mening är att könsneutrala toaletter är en bra sak, och om det är någon negativ konsekvens vi ska tala om är det knappast att män måste dela toalett med kvinnor – vars enda baksida är att behöva stå i kö i två minuter – utan att kvinnor måste dela toalett med män. Orsaken är förstås hur män tenderar att behandla toaletter, nämligen som skit. 

På en av mina tidigare arbetsplatser uppstod en konflikt kring just detta. Manliga medarbetare grisade ner toaletterna, vilket kvinnliga medarbetare – och de oskyldiga manliga, förstås – tröttnade på. Lösningen som (de manliga) cheferna föreslog var inte att männen skulle sluta sprutbajsa, utan att den (kvinnliga) administrativa personalen skulle vidga sina arbetsuppgifter till att städa toaletterna. Ja, på allvar. 

Jag kan alltså notera en stor brist i Kadhammars analys: han nämner ingenting om den manliga oförmågan att hantera en toaborste, vilket måste betraktas som en central variabel i denna samhällsfråga. Om det finns en könsdimension i debatten är det alltså denna: att män medelst sin aversion mot toaborstar och övertro på prickförmåga gör toaletterna vedervärdiga. 

Att kvinnor, som länge behövt genomlida fenomenet toakö, får tillgång till fler toaletter när dessa går från könsuppdelade till könsneutrala är som sagt positivt. Men mäns nedsmutsning är onekligen smolk i bägaren. 

Det bekommer dock inte Kadhammar: för honom är mannen uteslutande ett offer – för den ”falska jämställdheten” (eller, på kulturkrigsspråk: ”woke”). Och man undrar hur det står till med kunskapen om kvinnans anatomi.

Kadhammar skriver att män och kvinnor inte är lika: ”Kvinnor har ingen prostata. När män når mogen ålder, säg 50, växer prostatan och klämmer på urinblåsan så att de oftare behöver pinka, kasta vatten, pissa, kissa, tömma blåsan, lätta sig – det finns många ord för människans grundläggande behov.”

Nej, kvinnor har ingen prostata. Men vet Kadhammar att kvinnor har urinblåsor? Och livmödrar, alltså mens? Och att de BAJSAR? 

Av Kadhammars text får man intrycket att män i 50-årsåldern ständigt går runt som tickande vattenballonger, medan kvinnor aldrig upplevt ett akut behov av en toalett. Men urininkontinens är  tre gånger så vanligt hos kvinnor som hos män, och ett kortare urinrör – som ger fler bakterier i underlivet – gör att kvinnor oftare drabbas av urinvägsinfektion. 

Men jag kan känna igen mig i den ”undertryckta desperation” som Kadhammar beskriver att mannen i toakön ger sken av. Problemet är nämligen mycket enkelt: det råder brist på toaletter. I huvudstaden finns idag 95 offentliga toaletter och antalet ska bantas ner till 78 – i en kommun med en miljon invånare. Det är inte ens en toalett per 10 000 människor. 

Denna skeva ratio skapar ofta stress när jag går på stan, vilket har fått mig att – i likhet med Kadhammars vän som ”plottade sin väg från förorten in till stan så att han visste exakt var det fanns toaletter på olika pendeltågsstationer” – notera var man kan låna en toalett och vilka koder som gäller på olika cafétoaletter.

Kadhammar använder själv orden ”människans grundläggande behov”, och som jag förhoppningsvis lyckats påvisa är detta en könsöverskridande upplevelse, men hans text tycks handla om mäns grundläggande behov. 

Det vi behöver är inte en uppdelning av toaletter, eftersom det bara blir krångligt (inte minst för transpersoner), utan fler toaletter – och färre ståkissare och sprutbajsare. Akut kissnödighet är faktiskt inte ett manlig trauma, utan ett mänskligt.