Henrik Jalalian: Varför ställs inte en jävel till svars för islamofobin?

För drygt ett år sedan skrev jag en text om att kriget i Gaza gav oss progressiva en dubbel uppgift:

Att stoppa det pågående folkmordet, samtidigt som man slår vakt om Sverige som ett mångkulturellt samhälle. Fritt från både antisemitism och islamofobi.

Under året som gått har vissa personer till vänster tyvärr misslyckats med den ena halvan av denna uppgift – antisemitismen. Det finns tusen sätt att visa solidaritet med Gaza och Palestina utan att någon ens ska kunna missförstå ens intentioner.

Antisemitism har med all rätt varit en stor fråga i debatten, i media och politiken. De som uttryckt eller ursäktat det – har åkt ut.

Till höger har man använt saken för att attackera vänstern, ibland på rimliga grunder. Men inte sällan på ett sätt där man anar att opportunismen – den politiska attacken – varit starkare än omsorgen om en hotad minoritet.

För vi står vi inför ett fullständigt bisarrt fenomen. Högern klappar sig för bröstet. Pekar finger åt vänstern för att se mellan fingrarna på antisemitism. Inte minst har det varit en av statsministerns mest återkommande samtalsämnen under året.

Samtidigt som islamofobin inte bara accepteras – utan snarare intensifieras. Inte minst inom Tidöpartierna. Ledande politiker uttrycker sig regelbundet nedsättande om muslimer, på ett sätt som aldrig accepterats om det gällde några andra.

Detta har gjorts mitt under ett folkmord – på företrädesvis just muslimer.

De politiker som uttrycker islamofobi har inte mötts med krav på uteslutning, till skillnad från vänsterpartister som anklagats för antisemitism. Snarare blir de belönade – islamofobin ger både likes och politisk framgång.

Vill man ha exempel räcker det att gå in på SD-toppen Richard Jomshofs konto på X. Jag kommer att tänka på Nobelpristagaren i litteratur László Krasznahorkai, känd för att experimentera med att skriva långa texter utan att sätta punkt. Jomshofs konto verkar vara ett liknande experiment – hur många samhällsproblem kan man skylla på muslimer, utan att lyfta någon annan förklaringsmodell?

Hans konto är som en lång feberdröm. Kontot är sprängfyllt av karikatyrer av muslimer och konspirationsteorier om muslimskt världsherravälde.

Det finns de som menar att ett sådant hat mot muslimer är okej eftersom det handlar om en religion. Det kan man tycka – men då står man sedan helt utan argument mot liknande åsikter och karikatyrer som riktas mot religiösa judar.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och regeringen tar inget avstånd. Kristersson har till och med sagt att antisemitisk propaganda är allvarligare än antimuslimsk. Att antisemitismen har ”en särställning”. 

Alla typer av hat har förstås sina unika särdrag och sin egen historia. Men mest påfallande är ändå hur mycket olika typer av fördomar påminner om varandra – hatet går i cirklar. Gammal hatpropaganda återanvänds mot nya grupper, i ny tappning.

Debatten om bacon är ett bra exempel. En gammal antisemitisk trop som fått nytt liv i den mylla där den en gång började – i SD och högerextrema miljöer.

Högerextrema brukade hetsa mot judarna för att de inte äter bacon. Nu påstår SD att muslimer hotar fläskköttet i svenska skolor. Och Jomshofs muslimska karikatyrer är som hämtade från de karikatyrer som nazisterna gjorde av judar under 1930-talet.

Att hatet rimmar är inte konstigt. Öppnar man dörren för en typ av fördomar, underlättar man även för andra. Statsministern har fel, en kamp mot antisemitism kan aldrig existera samtidigt som islamofobin får härja fritt. Hatet av den ene, möjliggör hatet av den andre.

– Någon måste våga säga det – islam har ingen plats i Sverige, sa Ungsvenskarnas Denice Westerberg på SD:s landsmöte förra veckan, och fortsatte:

– Vi vill inte ha en kultur med dominansbeteende och en kvinnofientlig syn. Vi vill inte ha människor som pratar i högtalartelefon på bussen, som skriker i klassrummen, som könsstympar sina barn eller tvingar sina fruar att täcka sig.

Hade en vänsterpartist sagt samma sak om judendomen hade jag omedelbart förespråkat uteslutning. Helt säkert statsministern också.

Men samma sak gäller inte sådana uttalanden om muslimer, på SD-möten. Det vet vi faktiskt med säkerhet. Statsministern var ju själv där.

Han stod nämligen på scenen och tog emot en stående ovation.