Hundra år sedan kan tyckas som en väldigt lång tid. En människa som är 100 år kan med rätta kallas för gammal. Någon som har rötter i en helt annan tid, då allting var väldigt annorlunda. Vi befinner oss i en lång tidsräcka framåt, en linje som löper över två världskrig, revolter, oro, tekniska framsteg och kamp. Den allmänna tidsandan är ett svårt begrepp. Särskilt för den som befinner sig mitt i den.
Om 100 år, när historikerna kommer beskriva vår tid, kanske de beskriver människor på gränsen till sammanbrott eller genombrott. När vi ser tillbaka till 1917 kan man med några få meningar försöka sammanfatta den tidsanda som rådde då. Det stora landet i öst skakades av en revolution, i Sverige rådde strejker och konflikter. I första världskrigets spår rådde dyrtid och arbetarna rasade mot matbristen i hungerupplopp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är populärt att betrakta historien som en serie avgörande händelser som förändrar allt. Något eller någon händer och allt blir annorlunda. En sådan historieskrivning kan dock missa hur lång tid förändring tar. Att tiden inte rör sig särskilt fort, utan att människors livsvillkor dikteras av seglivade strukturer, en obruten linje mellan Nu och Då. Vi lever i resterna av en svunnen tid. Detta gör samhället komplicerat. Det ter sig futuristiskt och gammaldags på samma gång.
Det sägs att den politiska kartan har ritats om, att vänster- och högerskalan har spelat ut sin roll. Blickar vi tillbaka 100 år kan det onekligen verka som att så är fallet. För 100 år sedan var allmän och lika rösträtt ännu inte ett faktum. 1917 tog det socialdemokratiska partiet plats i riksdagen för första gången, i en koalitionsregering med liberalerna. Socialdemokratin var de som en gång i världen hävdade rätten till maklighet, de som trodde på socialism som målet, men hävdade att vägen dit skulle ske stegvis, inte genom en snabb revolution. Socialism var målet som kanske inte kunde uppfyllas idag, imorgon eller ens i övermorgon. Men så småningom.
Den svenska socialdemokratin byggde sin socialism på en idé om socialisering. Med detta menade man att ta makten över den kapitalistiska produktionen och lägga den i statens händer. Det statligt ägda skulle vara synonymt med arbetarägt, ty staten skulle ledas av det socialdemokratiska arbetarpartiet. Men detta kunde inte ske över en natt. Idén om socialisering byggde på en tro på kapitalismen som system som lagbundet. Att det var en historisk epok som följde ett förutbestämt mönster, som behövde nå en viss mognad innan den kunde monteras ner.
Idag är dessa idéer osynliga i socialdemokratin. Det är ett parti som framstår som ett monument över reformismens omöjlighet. Det gick så långsamt att det inte gick alls. Socialdemokratin rör sig istället mot populism och är i gott sällskap av samtliga partier. Som Niklas Rådström konstaterar i Dagens ETC (8/1) saknar populismen ståndpunkt och kan på så sätt undandra sig ansvar.
Ett led i detta är en slags historieskrivning om att tidens gång innebär tvära kast. En konservatism som innebär att förr var sakernas ordning god, men Någonting Har Hänt vilket kräver hårda tag för att återställa det goda. Något hotas och måste bevaras. Det är en politik som blickar bakåt mot ett fiktivt då som inte behöver definieras. Det innebär att taktik och långsiktighet inte behöver finnas, för att allt är bara reaktioner på plötsliga förändringar. Populisterna slipper diskutera ekonomi och omfördelning, för de befinner sig i ett slags evigt Nu. I detta nu behöver saker och ting akut hanteras, inför hotet om kollaps.
Genom historien förblir människans livsvillkor desamma. Vi behöver äta och bo. Till detta kan man lägga till att det är kul att ha lite roligt också. Sådana insikter kan te sig simpla men förutsätter en strategi för hur dessa villkor kan uppfyllas. Ideologi krävs om man ska se människor som något annat än spelkulor som ilar runt, dömda till att följa de regler som dikteras av historiens gång eller som huvudlöst reagerande på ständigt uppkommande hot.
