Ledare. Johan Ehrenberg.

2021-01-29 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Polariseringen kommer bara att öka – och orsaken är enkel

Det finns ingen ”förhandlingslösning” när de stora ekonomiska maktsfärerna hotas av de förändringar som måste till. Att motsättningarna inom politiken måste öka är lika självklart.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Just nu pågår en dröm inom liberala kretsar, den syns mest i inlägg på borgerliga dagstidningar och det handlar i grunden om att man nu hoppas att ”motsättningarna” ska minska. Demokratin är på väg tillbaka. Det kallas att man är emot polariseringen, man analyserar politik och samhällenas utveckling utifrån tesen att den måste minska, ett normaltillstånd ska återkomma där de flesta är överens om en syn på ekonomi och där skillnaden mellan partier och rörelser är relativt små. Alla vill ju åt samma håll.

Det här har sin grund i skräcken för trumpifieringen av det som kallas ”den fria världen”. De totalitära systemen som styr de flesta länderna på jorden med korruption, extrema lögnaktiga påståenden om motståndare, polisvåld och valfusk kom ju in i ”demokratins hjärta”, alltså det USA som plötsligt kallas splittrat när det i själva verket bara är partierna som försvagats så att gatan och hatande på sociala medier tagit över. Splittringen i USA med rasism, fattigdom, diskriminering av minoriteter, manipulation av valsystemet, är ju en gammal historia. Det som Donald Trump gjorde var att hatet trumpetades ut och användes för egen vinning. Eller som Bolsonaro i Brasilien, som Orbán i Ungern, som – ja, alla dessa diktaturdemagoger jorden runt.

Visst kommer en del att falla från makten i coronans fotspår, men drömmen om en återställd ”sansad demokrati” är dum.

Motsättningarna kommer, på alla plan, bara öka i samhällena.

Den långa vågen av klassamarbete, alltså sedan andra världskriget fram till 1980-talet globalt, kommer aldrig tillbaka. Inte ens perioden då alla blev nyliberaler, politik blev teknokrati och företagande då ”det bara fanns en väg att gå”, kommer någonsin tillbaka.

Orsaken är enkel och går inte att hejda.

Vi lever nämligen i en revolutionär situation idag. Allt hotas, allt blir kamp, alla lösningar ökar polariseringen och det beror inte på att människor är enfaldiga och elaka, det beror på att lösningarna är revolutionära till sin natur.

Alltså antingen skapas lösningar som gynnar de många eller också skapas en kontrarevolutionär lösning som gynnar de få.

Där ligger motsättningen.

Se hur världen fungerar idag. Till och med en pandemi, denna katastrof som alla drabbas av, leder till en ökad polarisering där en liten grupp blir extremt mycket rikare än förra året, medan den stora massan på jorden får det sämre och massarbetslösheten bara ökar. Hur kan någon tro att inte detta skapar enorma motsättningar? Vem vågar tro att de fattiga länderna på jorden stillatigande kommer acceptera att världens rika stater vägrar ta globalt ansvar och ge de som inte har råd samma vaccinskydd som svenskar får? Tror någon att Israels rasism där de illegala bosättarna får vaccin men inte palestinierna minskar hatet?

Eller låt oss fundera över klimatkrisen som är revolutionär då den faktiskt slår sönder all existerande ekonomi.

Det finns ingen ”förhandlingslösning” när de stora ekonomiska maktsfärerna, energimakten, matmakten, bankmakten, hotas av de förändringar som måste till. All teknik för att lösa klimatkrisen finns ju, den bromsas och bromsas och till slut blir tekniken i sig revolutionär när den slår sönder den gamla produktionsmakten och ersätter med en ny. De flesta som äger världen idag hotas av det här, det är tusentals miljarder som försvinner och då försvinner ägarnas makt så självklart kommer de lägga miljarder på fake news, kampanjer mot motståndare, lögnaktig lobbyism för att rädda pengarna, stödmiljoner till extrem högermedia för att kunna vrida debatt och nyheter bort från det som måste göras.

Ju närmare vi kommer läget där krisen blir medvetenhet hos de många, när Grönlandsisens smältande inte är en okänd teori utan ändrar klimatet i Sverige, ja då kommer de som lever på att få ut de sista dropparna förstörande energi göra allt för att det som händer inte ska vara det viktiga. De kommer stödja hatkampanjer eftersom allt utom seriös diskussion om klimatkrisen är bättre för dem.

Att motsättningarna inom politiken måste öka är lika självklart. Partier som får sina röster från de som drabbas hårdast av effekterna måste lägga förslag som hotar privilegierna hos de som seglar ovanpå. Politikens roll kommer antingen vara storskaliga offentliga investeringar och skatteförändring som inte gynnar de som äger det mesta eller har de höga lönerna, eller låtsaspolitik för att inget ska hända. Vi kommer se ett motstånd mot varje verklig klimatinsats eftersom den också kommer skapa ökad jämlikhet och rättvisa (annars fungerar den inte).

Det privata kapitalet, som inte klarar att hantera omställningen, kommer att med skatter tvingas göra rätt men också utmanas av människor som inte tar omvägen via banker och finansmakten för att skapa alternativ. När finansmarknadernas affärer hotas, då blir det en polarisering på riktigt.

Det handlar inte om vad M eller S tycker, det handlar inte om C kontra V i synen på skatter, det handlar om vilka intressen som hotas och gynnas – och då kan aldrig motsättningarna minska.

De ska heller inte minska.

För det som kommer skapa en framtid där de flesta får det mycket sämre, är om den rådande inriktningen på ekonomi och politik inte möter ett massivt motstånd.

Det är här, i bilden av de nya verkliga motsättningarna, som kampen för blåbrunt blir begriplig. Att den för några år sedan liberala tidningen Dagens Industri förvandlats till en kampanjtidning där man utifrån ”näringslivsintresset” propagerat för en uppgörelse mellan M och SD är avslöjande. En ”samtalston” där förminskandet av SD:arnas alla angrepp på demokrati, public service, plus partiets rasism, flyktinghat och kulturnationalism, blir en nödvändighet för att hjälpa M att ta steget. S ska istället anklagas för ”trumpism” när de äntligen angriper fascister.

Nej, det blir ingen lugn ”normalitet” i politik och media.

Det blir revolution eller kontrarevolution.

I smått och i stort.

Var inte rädd för kampen. Var rädd för tystnaden.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg