Plötsligt gick det att låna 300 miljarder

Det är en hiskelig summa som ska satsas på försvaret: 300 miljarder kronor. Det motsvarar nästan en fjärdedel av statens totala budget, eller tre årsbudgetar för utbildning och forskning. För lika många miljarder skulle vi kunna få en helt ny höghastighetsjärnväg.

Satsningen ser ut att lånefinansieras. Jag är generellt en förespråkare av den varan – särskilt var jag det under de år då det var billigt att låna, men då dåvarande finansminister och sedermera statsminister Magdalena Andersson (S) valde att ”spara i ladorna”. Men det är sannerligen ett tecken i tiden att partiernas lånevägran upphör först nu.

Jag undrar helt enkelt varför viljan att investera varit närmast obefintlig under de många år då behoven varit så stora, till exempel i klimatväg. Det är uppenbart att vi fortfarande inte insett att klimatkrisen är ett hot lika verkligt som (eller mer verkligt än) ett Sverige som invaderas av Ryssland. Enigheten vi ser nu är det många som efterfrågat under årtionden, och då inte bara i klimatfrågan.

Man kan (och bör) diskutera om satsningarna är nödvändiga eller inte. Vi måste fortsätta arbeta för fred och ifrågasätta den ensidiga krigsretoriken.

Men nu när beslutet är klubbat behöver vi också diskutera hur investeringerna ska finansieras – för allt lär inte finansieras via lån, och någon gång ska lånen betalas tillbaka. Och vi behöver diskutera vad som också behöver rustas upp: vad som prioriteras ned när försvaret prioriteras upp.

På DN:s ledarsida föreslår Elias Rosell två konkreta åtgärder: ett avtrappat ränteavdrag – avdraget kostar staten 60 miljarder kronor varje år – och ett slopat rotavdrag. Det är rimliga förslag, som hade kunnat frigöra resurser till nödvändiga investeringar i järnväg, bostadsbyggande eller klimatanpassning för länge sedan.

Rosell nosar också på skattehöjningar: ”Och vi kan inte heller utesluta skattehöjningar. Alla måste vara beredda att ompröva gamla sanningar när Ryssland krigar i Europa.”

Återigen är det hotet från Ryssland som lyfts fram som det enda som kan motivera det läskigaste svensk politik verkar känna till: skattehöjningar. Det tycks otänkbart att föreslå högre skatt för att skydda invånarna från klimatförändringarnas effekter eller för att minska utsläppen, eller för att åtgärda bostadskrisen.

Självklart borde de rikaste bidra mer, och självklart hänger alla dessa delar ihop.

Övriga delar av samhället kan dock också få ett lyft av satsningarna. 50 av de 300 miljarderna ska gå till civilförsvaret, något som Vänsterpartiet drivit på. Det innebär bland annat investeringar i tågräls, sjukvård och beredskapslager – satsningar som är viktiga även i fredstid (och för klimatet).

Men utan riktad skattepolitik – som Vänsterpartiets nedröstade förslag om beredskapsskatt på kapital och höga inkomster – är risken stor att försvarssatsningarna sker på bekostnad av välfärden och klimatarbetet.

Det vore kontraproduktivt om man vill göra Sverige säkrare, och ett hån mot den sjukvård, skola och omsorg som år efter år larmat om resursbrist och underbemanning. Självklart borde de rikaste bidra mer, och självklart hänger alla dessa delar ihop.

Och en viktig aspekt i det hela är förstås vilka satsningar vi gör inom ramen för försvarsinvesteringarna. Är det inköp av vapen och krigsmateriel, och i så fall: från vilka länder? Är det utbyggda försvarsanläggningar och fler övningar, och vilken påverkan har det på lokalområden och närmiljö? (Försvarsmakten har inte direkt ett bra track record av miljöhänsyn – se bara PFAS-skandalerna i Uppsala och Ronneby.)

Måhända är hotet från Ryssland och en allt mer instabil omvärld, inräknat Donald Trump, verkligt. Men det är också klimatkrisen, vårdkrisen, järnvägskrisen, bostadskrisen. Jag förundras över det kollektiva tunnelseendet och undrar vad som väntar på andra sidan.