Ledare. Göran Greider.

2021-09-01 03:00
  • Bild: Emanu Garnheim
  • Bild: Emanu Garnheim
Puffetikett
Dagens ETC

Partisekreteraren som gräsrotstribun

Försvagningen av just partisekreterarrollen berättar något helt centralt om svensk socialdemokrati: att folkrörelsebasen vittrat ner, skriver Göran Greider. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det var Daniel Suhonen som i en ledarartikel i Aftonbladet fick mig att inse vilket svart hål det finns i den socialdemokratiska partiapparaten. Han skrev om Sveavägen 68, det klassiska partihögkvarteret, där det på väggarna hänger fantastiska porträtt av tidigare partiordföranden. För äldre socialdemokrater är det en gatuadress som väcker många minnen. Och nästan mittemot, på Adolf Fredriks kyrkogård, ligger både Olof Palme och Hjalmar Branting begravda.

Det är bara 50 meter mellan gravstenarna och går man den korta promenaden har man egentligen tillryggalagt socialdemokratins hela historia – från frustande pionjärtid till de dödsskott på Sveavägen som blev det symboliska slutet för ett långt reformistiskt 1900-tal.

Lika mycket mittemot ligger ABF Stockholm, där tusentals seminarier och debatter ägt rum, ofta med socialdemokratiska och fackliga förtecken.

Sveavägen 68: Varje gång, även om det är rätt sällan, jag ska in där blir jag aldrig klok på om porten öppnas inåt eller utåt. Jag blir alltid stående en sekund och förnimmer det betydelsemättade i denna osäkerhet.

Men det Suhonen pekade på är den organisatoriska förändring som ägde rum under Mona Sahlins tid. Då slogs kansliet på Sveavägen, där partisekreteraren av hävd alltid suttit, ihop med S-riksdagskansliet. Det ska ha varit för att spara pengar. Jag har aldrig riktigt tänkt på det, men försvagningen av just partisekreterarrollen berättar något helt centralt om svensk socialdemokrati: att folkrörelsebasen vittrat ner.

Genom historien har synnerligen starka personligheter haft det där jobbet. Gustav Möller var på sätt och vis den allra främste. Han kom från ytterst påvra förhållanden men var ett maskrosbarn som fick jobb som springpojke på Skånska Cementgjuteriet i Malmö för att till sist bli direktörens förtrogne privatsekreterare. När direktören fick veta att Möller var aktiv SSU:are fick han sparken. Möller reste kors och tvärs i landet och sysslade länge även med förlagsverksamhet på Barnhusgatan 16 där det expanderande förlaget Tiden hade sitt kontor i en trerummare som rörelsen fått till skänks av en rik bankir. Därinne satt en gång Dan Andersson och filade klart på manuset till sin första diktsamling.

Bara det faktum att Möller var invecklad i skönlitterär verksamhet, vid sidan av sitt socialistiska – och han var verkligen socialist – engagemang, framstår idag som mer eller mindre otroligt. Det är som om Ibrahim Baylan plötsligt skulle ge ut novellsamlingar.

Som socialminister var Möller drivande i bygget av en stark välfärdsstat, en välfärdsstat som faktiskt siktade på att utmana och hårt korrigera kapitalismen. Det var Möller som, tillsammans med Ernst Wigforss, skrev den klassiska portalparagrafen i det socialdemokratiska partiprogrammet. Den ströks för 20 år sedan.

En lång rad av starka partisekreterare seglar sedan förbi. Sten Andersson var en av dem och den kanske siste riktigt starka personen på posten var Marita Ulvskog.

Suhonen menar att S miste ett i det närmaste alternativt kraftcentrum när partisekreteraren flyttade in i riksdagen och Sveavägen 68 allteftersom blev allt ödsligare. Jag tror att ett parti som vill vara stort, brett och folkligt måste ha flera tyngdpunkter utöver partiordförande och partiledning.

För någon vecka sedan meddelade Lena Rådström Baastad att hon lämnar posten. Hon är en sympatisk person, men hennes tid som partisekreterare har inte lämnat några spår efter sig alls.

Finge man drömma skulle just partisekreterarrollen omstöpas till ett slags folkrörelseplattform mitt i det socialdemokratiska partiet. Hens uppgift – med ett starkt och självständigt kansli bakom sig – skulle då vara att kanalisera opinioner, stämningar och inte minst vrede och ilska underifrån, från gräsrötterna, upp genom partihierarkin.

Sedan rätt länge har det hela tiden känts som om det är precis tvärtom: Partisekreterarens uppgift har blivit att lugna alla bråkiga röster och sälja in partiledningens budskap till de sista gräsrötterna. Den riktiga tragedin på senare år har varit att partifolket – medlemmar över hela landet – inte har fått chansen att stå för det egna partiets kärnideologi. Mittensamarbetet har överordnats allt.

Partisekreterare. Något tråkigare ord finns knappast. Få termer låter mer avlägsna från all levande idépolitik än detta ord. Men det är sådana byråkratiska saker som ofta avgör tingens ordning. Poeten Svante Foerster skrev en gång en hyllningsdikt till den gråa demokratin där han slog fast att det vackraste uttrycket i det svenska språket är ”Votering är begärd och skall verkställas”.

Min erfarenhet av S-gräsrötter är förstås att de är långt färre idag än för bara en generation sedan. Men också att kärnideologin mirakulöst har överlevt hos tusen och åter tusen gräsrötter och att massor av medlemmar väntar på att den någon gång på allvar ska uttryckas och helst också omsättas i handling.

En levande partisekreterares främsta uppgift borde vara att förlossa denna längtan efter uppbrott, ställningstaganden, vitalitet och låta socialdemokratin bli mer än en partiordförande och ett kompromissande maktinnehav.