Det finns något mycket roande över den svenska Riksbankens oberoende. Något absurt, som en teater utan berättelse, en lek med teaterkonsten verktyg, en fantastisk uppvisning utan annan mening än att visa hur bra man kan spela. Fast i Riksbankens fall handlar det om siffror, kalkyler och ”beräkningar”. Det senare är ett ekonomiskt ord för gissning. ”Vi tror det kanske kan vara såhär,” säger man inte. Utan ”Riksbanken har gjort följande beräkning”. Nå, det är ju inget fel att ekonomer gissar. Och ibland blir det debatt när en annan ekonom med samma siffror, fast en annan ”beräkning” kommer fram till något helt annat. Länge har till exempel Lars EO Svensson, tidigare vice riksbankschef, kritiserat Stefan Ingves riksbank för felaktig räntepolitik. Hans ”beräkningar” tyder på att de ökat arbetslösheten i onödan. Och när han får stöd av sådana som nobelpristagaren och ekonomen Paul Krugman förvandlas debatten till högljutt skällande och anklagelserna om inkompetens haglar allt tätare. Det är ju roande för den som följer ekonomisk debatt. Men för alla andra rätt tråkigt och ointressant, ungefär som en VM-match för den som hatar fotboll. Men det finns ett problem med Riksbanken som gör att det är svårt att skratta. Det kallas ”oberoende”.
Riksbanken är nämligen ett expertstyre som styrs odemokratiskt av tillsatta ekonomer och vars beslut är allt annat än oviktiga för ett land. Riksbanken står helt enkelt ovanför demokratin trots att det är vi som äger den. Det finns till och med ”instruktionsförbud” mot Riksbanken. Regering och riksdag får inte pressa Riksbanken eller ge den instruktioner.
Experterna ska få arbeta ostört och bara kommunicera med marknaden, det vill säga banker och finansspekulanter för att dessa ska få ett hum om hur Riksbanken tänker framöver. Högre eller lägre ränta? Nya billiga lån till bankerna? I en liten krets beslutande ekonomer ska man tala utifrån ”beräkningar” och expertens kunnande. Som om samhällets ekonomi var en fråga om kalkylatorernas dans.