Resonemanget övertygar nästan. Om det inte vore för den lilla, lilla detaljen att Göteborgsalliansen vill sänka subventionerna för spårvagnsresor, apropå politisk vilja och tillgänglighet. Men även andra saker skapar frågetecken kring just moderaternas vurm för att sätta dit fuskare, exemplevis den låga skattemoralen bland större företag och förmögna personer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I Uppdrag Gransknings serie om paradisläckan framgår hur Svenskt Näringslivs VD Leif Östling urskuldrar undanhållandet av skattepengar;  det är en konstruktion som finns här, han har redan betalat tillräckligt, och så fäller han sitt nu berömda yttrande “Vad fan får jag för pengarna?”. I ärlighetens namn bör påpekas att Östberg inte begått några lagöverträdelser och att de pengar han förvarar på ett offshorekonto inte tjänades in när han var bosatt i Sverige. Men är det ett dugligt försvar för låg skattemoral? Och borde han inte ha skattat där han arbetade?

43 miljarder kronor, så mycket skattepengar undanhåller privatpersoner och bolag staten varje år – pengar som skulle ha räckt till mycket välfärd. Men underligt nog är det här inte en politisk fråga i samma utsträckning som invandring, fusk med assistansersättning eller fattiga EU-migranter. I den offentliga debatten har speciella syndabockar i form av unga asylsökande främst lyfts fram som anledningen till att Sverige håller på att gå sönder.

Vidare har främst högerföreträdare profilerat sig i moralfrågor; socialtjänsten bör göra kontrollbesök hos personer med ekonomiskt bistånd, man föreslår ett nationellt tiggeriförbud och personer utan sysselsättning framhålls som anledningen till Brunnsparken som en oharmonisk plats, och så vidare och så vidare. Den gränslösa moralismen kring fattiga och utsatta verkar flöda ur en outsinlig bägare, och svaret är alltid hårdare tag, mer övervakning och skärpt lagstiftning.

Men när det kommer till avancerad skatteplanering och plundring av allmänna resurser tar både moralen och kraven på hårdare lagstiftning slut. Vad hände med den ‘politiska viljan’ hos det parti som skämtsamt brukar kallas Svenskt Näringslivs politiska gren?

I somras tog EU-parlamentet ett viktigt steg mot storföretagens skatteflykt. Hårdare tag alltså, sådant som man ofta säger sig förespråka. Moderaternas partigrupp med Gunnar Hökmark i spetsen och KD i släptåg drev dock fram förslag om nya kryphål som innebär att företag kan hota med att lämna landet och därmed utpressa länder till undantag från skärpt kontroll.

Moderaternas motto om “fler som betalar för sig” omfattar inte stora företag, utan bara spårvagnsåkare, tiggare och personer bosatta i förorter.

I grunden ligger en föreställning om marknaden som fullkomligt oberoende av de samhällen som omger den. Att massiva insatser från samhällets sida bekostas just av skattemedel är osynligt i den ekvationen. Det är ett mysterium hur Sverige även är ett land med utbyggd infrastruktur, högutbildad arbetskraft och social stabilitet, som kan betala omfattande krispaket till banker som närapå lyckas krascha kapitalismen och förser sviktande tidningshus med en halv miljard.

Från akademiskt håll påpekas att utarmningen av staten och förskjutningen av makten från de demokratiska institutionerna till marknaden, är i färd med att försätta staten i ett hjälplöst tillstånd där det blir allt svårare både att styra ekonomin, och att uppfylla förpliktelserna gentemot medborgarna. Det finns en stark självdestruktivitet inbyggd i marknaden.

Under de nyliberala decennierna har den massiva omfördelningen nedifrån och upp blivit väl synlig i statistiken; andelen fattiga ökar samtidigt som Sveriges rikaste tiondel drar ifrån.

Samtidigt skenar ohälsa och arbetsplatsolyckor medan välfärdsföretagens vinster skickas ut ur landet för att undgå beskattning. Offshoreindustrin har vuxit sig enorm. Och det är här göteborgsmoderaternas förslag om svidande skinn blir direkt anstötligt; fler kontrollanter och högre böter gör livet svårare för den som inte har råd med ett spårvagnskort, medan stora företag ska kunna utpressa staten för att undgå beskattning.

“Vad fan får jag för pengarna?” frågar den som redan har mer än de flesta tjänar under en livstid. Den moraliska upprördheten är fullt berättigad men framförallt behöver det vara en politisk fråga. Givet den politiska viljan att stävja fusk och snedfördelning av resurser finns ännu styrning och lagstiftning att ta till.

Frågan är vad som händer med förtroendet för politiken om ingen gör det.