Eller på biologin, när vi tittade på ekosystem i små flaskor. Gröna plantor sattes i jord och lyckades syresätta sig själva. Ett mirakel! Men för mycket vatten eller ljus och ekosystemet dog snabbt. Ibland förstod man inte ens vad som gått fel. Enkla misstag, stor påverkan. 

Nu menar forskarna att de havsströmmar där golfströmmen ingår, AMOC,  håller på att förändras. De tror att den kan kollapsa, mycket tidigare än man trott. 

För Norden skulle effekten bli fullständigt katastrofal. Vi skulle få ett arktiskt klimat – samtidigt som andra delar av jorden skulle värmas upp snabbare. Det globala klimatetsystemet rubbas helt. 

Men det är nästan helt omöjligt att ta in – eller ens ta på allvar.

Utanför fönstret ser allt ut som vanligt. På jobbet ska vi ha personalfest. Min dotter har lärt sig klappa händerna, blir förtjust när hennes händer ger ifrån sig ljud när de slås mot varandra. 

Vardagen lägger sig som en slöja över klimatet. Att en förändring i en havsström skulle påverka mig personligen känns avlägset och orimligt.

Men så tänker jag på laborationerna i skolan. Vi lever också i ett stort kemiskt experiment. Det finns inget särskilt undantag för oss, bara för att vi byggt upp en civilisation med kattmat, banklån och tv-program. De kemiska processerna är lika oförlåtande, bryr sig inte om oss. 

Vi är myror i ett terrarium. Bor på en himlakropp med lövtunn atmosfär. Sedan lite mer än hundra år tillbaka utför vi experimentet att släppa ut stora mängder växthusgaser i den. Det pågår inte bara i oförminskad takt, utan takten ökar hela tiden. Vi vrider upp försöket. 

Vissa försöker lugna oss med att experimentet går bra, än är det ingen fara. Tidningar som Kvartal försöker med ljus och lykta hitta förutsägelser som slagit fel – trots att den tydliga trenden är att uppvärmningen sker precis i linje med vad forskarna sagt. Eller faktiskt ofta snabbare, som med AMOC. 

Det är mitt jobb att ta detta på allvar. 

Så jag föreställer mig Sverige som en glasbehållare.  Jag tittar ner i den ovanifrån. Enkla misstag, stor påverkan, tänker jag när termometern visar 14 grader i Göteborg. Så varmt har det inte varit i Göteborg sedan 1906.

Sverige tinar. Sverige stormar. Sverige är som ett provrör, men vi ser det inte själva, för vi bor i det. 

Det finns behandlingar mot klimatångest, som om det var de som insåg omfattningen av det experiment som nu pågår, som var sjuka i huvudet. Men det är de utan ångest som inte är friska. 

Ens en liten risk att havsströmmen AMOC avstannar borde föranleda blocköverskridande krismöten. Om någon sa att det fanns en liten risk att ett flygplan störtar skulle det aldrig få lämna landningsbanan. Men när samma sak gäller hela vårt samhälle är det tydligen okej. Att vara alarmist är det värsta som finns.

Den svenska delegation borde på klimattoppmötet kämpat som om landets överlevnad hängde på resultatet – för det gör det. Om Sverige kyls ner, kan vi hälsa hem till vårt jordbruk. Maten tar slut. En hel befolkning kan inte leva som på Grönland. Men i stället skyllde klimatministern på Kina, Saudiarabien och Indien (Indien som för övrigt gått om Sverige på den globala klimatrankingen).

Jag tittar ut över glasbehållaren Sverige. Klimatministerns svada spelar ingen roll, hon blir en liten prick bland andra.  Det som spelar roll är att utsläppen måste ner. Nu. Annars kan den kemiska reaktionen bli fullständigt okontrollerbar.