Succé.
Vännen strålade, ungarna strålade och snart blir det repris.
Att det var så lätt att åka dit. Att det finns. Att det går att bada i så vackra miljöer och alltihop utan dyra åkpass.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är inte en spårvagnslinje som går att benämna som klassresan idag, det är en hel rad.
Elvan mellan Bergsjön och Saltholmen såklart, men femman mellan Länsmansgården och Östra sjukhuset, nian mellan Angered och Kungssten eller tian mellan Biskopsgården och Guldheden är inte så skröpliga som metaforer de heller.
Besöket på ön är en solskenshistoria i alla hänseenden. Plötsligt öppnades en annan värld, i den egna hemstaden. Å andra sidan raljerar andra om hur man inte ska våga åka till vissa kvarter – en skräck som lätt skulle kunna övervinnas.
Vi lever alla i detta, med detta, somliga av detta. Vi pratar om socioekonomi, vi diskuterar segregation, ekonomiskt och kulturellt kapital, på den ena sidan blockgränsen dristar man sig rent av till att våga tala om klass. Kalla det vad du vill, det är långt mellan Angered och Askim.
Den nya SOM-undersökningen som vi uppmärksammade i förra veckan visar på många intressanta saker. Att vi i Göteborg jämförelsevis med rikssnittet är mer förtjusta i Vänsterpartiet och mindre i Sverigedemokraterna. Att vi saknar trygghet. Att vi önskar lag och ordning på de gator där någons barn och någon annans pappa får en kula i sig – senast nu i helgen då det sköts i Bergsjön.
En av SOM-undersökningens mest intressanta siffror är att 60 procent av göteborgarna svarade att det vore ganska bra, eller mycket bra att “Omfördela mer resurser från rika till fattiga stadsdelar i Göteborg”.
Jag tror inte att den viktigaste bakgrunden till denna inställning är en lång tid av rödgrönt styre, eller den hamnromantiska självbilden av arbetarstaden. Jag tror att vi helt enkelt ser klyftorna, nära nog kan ta på dem.
I muséernas barnarrangemang leker barnen till akademikerföräldrar gratis medan föräldrarna sippar kaffe och njuter av utsikten. I det brötiga leklandet har föräldrar på mindre renommerade adresser betalat inträde för att släppa loss barnen i kulörta miljöer medan fikaavdelningen serverar flöt.
Den som vill sippa sitt finkaffe på lokal utan inslag av hemlösa och oborstad sociolekt måste inte bara söka sig till sitt eget habitat, den måste också hålla andra ute. De allra flesta gör det knappast medvetet, men ju tajtare bubblan är desto mer cementeras strukturen. I längden vinner ingen på att vi glider allt mer isär.
En del av er läste kanske Jämlikhetsanden för några år sedan. Med en lång rad exempel drev författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett på övertygande vis tesen att det inte är summan pengar i plånboken som gör störst skillnad för välbefinnandet, det är skillnaden mellan den rikaste och den fattigaste plånboken i det gemensamma samhället.
”Tillfrågade göteborgare har sagt sitt – vi måste dela mer rättvist på resurserna."
Ju plattare desto bättre – människor i det ekonomiskt fattiga Tanzania upplevde sig till exempel som lyckligare än amerikaner. Och ojämlikheten drabbar även de bättre bemedlade.
I Sverige är klyftorna fortfarande mindre än i USA men vi ser dem öka i realtid. Inte minst i Göteborg.
De ekonomiska skillnaderna är lätta att visa och i sak enkla att diskutera lösningar på. Värre är det med följderna av det delade samhället.
Det krävs mod att möta den man inte förstår och att ta sig dit man inte känner sig hemma. Det blir inte lättare av att du varken hittar till skärgården, vet att båtresan är gratis eller vågar öppna munnen när du möter dem från de finare stadsdelarna.
Och vi vet sedan länge att Askimsborna lever längre än Angeredsborna. Klyftorna innebär oerhörda orättvisor.
I år talade till och med borgerliga partiledare i Almedalen om problemet med ökande klyftor. Hur problemen uppstod och vem som bär ansvaret är en lång historia, men om även borgarna vill se en utjämnande politik är det bara att tacka och ta emot. Och tillfrågade göteborgare har sagt sitt – vi måste dela mer rättvist på resurserna.
"Varje plats har sina egna problem och därmed sina egna lösningar."
Om ett år är det val. Senast ordnade ungdomar i Tidsnätverket i Bergsjön en egen valdebatt när det stod klart att politiker annars inte tänkt komma dit.
Det måste vara nog med valkampanjer som bara siktar in sig på boende i röst- och kapitalstarka områden. Även där är problemen uppenbara, om än bekvämare. Så till samtliga politiska företrädare: försök inte låtsas att lösningarna uppfinns i stadshuset. Varje plats har sina egna problem och därmed sina egna lösningar. Lyft blicken, eller sänk den, mot dem som drabbas av de orättvisa resursfördelningen. De av polisen utsedda “särskilt utsatta förorterna” ligger där det ligger även när blåljusen inte är på plats.
Ni har lite tid på er innan valrörelsen verkligen drar igång – plocka inte valfläsket ur frysboxen, låt lösningarna komma underifrån och stiga uppåt i maktkedjan istället. Det finns alla möjligheter att underbygga era vallöften med kunskaper om människor i respektive område och kanske hitta verkliga lösningar på hur vi ska kunna koppla samman staden igen.
Och vågade ungdomarna från nordost åka åt det ena hållet kan ni gott åka åt det andra.
