Ledare. Göran Greider.

2019-04-24 02:57
Puffetikett
Dagens ETC

Nytt liv i idén att medarbetarna kan ta över sitt företag

Att oroa sig för det ökande utländska ägandet är inte ett utslag av nationalism, utan en berättigad oro för att demokratin urgröps.

Det utländska ägandet ökar snabbt i Sverige. Landet är på god väg att bli uppköpt av det internationella kapitalet, som är särskilt aggressivt när det agerar kortsiktigt på börsen. På sikt betyder det att makten över produktion och konsumtion flyttar allt längre bort från de anställda och från Sverige. När huvudkontor hamnar utomlands kan vi vara säkra på att intresset för de lokala jobben och bygderna avtar snabbt. Att oroa sig för det ökande utländska ägandet är inte ett utslag av nationalism, utan en berättigad oro för att demokratin urgröps – i den här frågan mer specifikt den ekonomiska demokratin.  

Nyligen var jag på ett seminarium om demokratiska företag, arrangerat av Jämlikhetsfonden. Fonden delade för något år sedan ut sitt jämlikhetspris till det löntagarägda verkstadsföretaget Ljuders Nickelsilfverfabrik i Småland och på seminariet berättade professor Lars Lindkvist om sin forskning om företaget – där han själv var med och hjälpte till när ägarformen skulle införas efter att den gamle ägaren inte orkade längre.

Lindkvist har länge sysslat med personalägda företag, men det var en underbart yrvaken stämning på seminariet eftersom frågor om ekonomisk demokrati varit närapå utraderade från svensk debatt sedan 90-talet.

Nyhetsmagasinet ETC kunde för en tid sedan berätta hur nära det var att Volvo Personvagnar faktiskt blev personalägt när Ford skulle sälja det. Istället blev det kinesiskt ägt och sedan dess har kinesiskt kapital kapat ännu större delar av Västsveriges industri (USA-imperialismen ersätts sakta men säkert av Kinaimperialismen). I senhöstas öppnade sig ett gyllene tillfälle att göra Power Grid i Ludvika till ett personalägt företag, men Wallenbergarna och andra sålde till japanska Hitachi.

På 90-talet fick idéer om ekonomisk demokrati ett visst uppsving. Jag minns samtalen med Rudolf Meidner om de enorma möjligheter som mer löntagarmakt över det enorma pensionskapitalet kunde ge. Jag skrev själv massor om frågan. Men den dog snabbt efter millennieskiftet och levde inte ens upp under finanskraschen 2008. Historiskt har det annars alltid varit i kristider som idén om arbetarägda företag fått vind i seglen, vilket tyvärr också ofta stämplat den som en nederlagslinje: Ska de anställda ta över redan dödsdömda företag? I själva verket finns det mängder av exempel på framgångsrika löntagarägda företag, varav Ljuders Nickelsilfverfabrik bara är ett.

Jag kommer ihåg hur överraskad jag blev på 90-talet när jag kollade upp löntagarägandet i USA. Det är rätt vanligt och företagen går bättre än genomsnittet. I Sverige stod kooperationen länge för en väldigt stor andel av detaljhandeln (se till exempel Katarina Fribergs ”The workings of co-operation”).  

Kriser öppnar ofta fönster mot nya vyer. Den klassiska kooperationen föds bland fattiga vävare i engelska Rochdale på 1840-talet som ett sätt att överleva och komma ur de lokala handlarnas klor. Men också som ett sätt att realisera den utopiska socialismens idéer. Grunden i ett kooperativ, eller ett löntagarägt företag, är ju ”en medlem – en röst”. Och så ser det inte ut på aktiestämmor där röststyrkan avgörs av hur mycket man äger.

Forskaren på Handels, Sophie Nachemson-Ekwall, hörde till dem som blev förbannade på att Power Grid såldes till japanska storägare istället för till de anställda. På seminariet efterlyste hon fler medarbetarägda företag – där inte vinstmaximering alltid behöver vara normen, utan istället vinstsatisfieringen. På svensk landsbygd finns idag många företag där de privata ägarna börjar bli gamla och när de ger upp är risken stor att företagen läggs ner – och här borde idén om löntagarägda företag lanseras hårt.

Själv sa jag på seminariet att det är viktigt att också begränsa idén om löntagarägda företag. Jag tror nämligen inte på att skolor eller äldreboenden ska drivas på en marknad av löntagarägda företag. De verksamheter som ska fylla grundläggande mänskliga behov bör vara alltigenom offentliga, vilket i sig är ett uttryck just för ekonomisk demokrati. Den privatiseringsvåg som gått genom Sverige under senare årtionden har de facto inneburit att idén om ekonomisk demokrati har fått backa rakt in i skuggorna. Den kooperativa visionen har tyvärr gett ett alibi för mer vinster-i-välfärden när orealistiska drömmar om små non-profitföretag i välfärden bidragit till att öppna porten för de stora vård- och skolkoncernerna med höga vd-löner och aktieutdelning.

När jag sa det där märktes en viss irritation bland fantasterna för löntagarägda företag. Men Kommunals representant nickade. Hon vet ju att fler personalägda företag i välfärden inte ger mer skattepengar till denna underbemannade sektor. 

Det finns en vänster-högerskala i frågan. Men gör man begreppet ”ekonomisk demokrati” till det överordnade begreppet klarnar landskapet. Det finns massor av företag att ta över, men släpp för fan inte in företagstanken i välfärden, inte ens de löntagarägda företagen.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter