Ledare. Mari Huupponen.

2018-10-28 12:00
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Nyliberalism är samhällets självskadebeteende

Till slut är det bara jämlikhet som botar vår ångest.

Epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett har länge varit intresserade av hur ojämlika samhällen gör vissa mer sårbara för att bli sjuka och dö yngre. Författarparets tes i böcker som "Jämlikhetsanden" och "Mind the gap" var att ojämlikhet i sig, inte fattigdom eller låg utbildningsnivå ligger bakom högre dödlighet.

Enligt Wilkinson och Pickett uppnår jämlika samhällen bättre resultat med avseende på de flesta folkhälsoparametrar, exempelvis medellivslängd, psykisk och fysisk hälsa och upplevt välmående. Wilkinsons slutsatser om varför ojämlikhet samvarierar med sämre folkhälsa, trots ökande absoluta inkomster även för låginkomsttagare i många ojämlika länder, är jakten på social status.

Denna jakt leder till ökad stress, minskad tillit och i förlängningen en ökad förekomst av psykisk ohälsa. I parets nya bok The Inner Level tittar de närmare på ojämlikhetens psykologiska mekanismer: hur ojämlikheten driver på genom stress, statusångest och psykisk ohälsa.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Enligt Wilkinson och Pickett har oron, bristen på självförtroende och osäkerheten vuxit sig så stora i våra välmående samhällen att den börjar att begränsa vår livskvalitet och vårt välmående i stort. Vad som bidrar till denna stress är hur vi ser oss själva i relation till andra: har vi värde, är vi mindre eller mer värdefulla än människor i vår närhet? Möter andra oss med beundran, likgiltighet eller avsky? Ju längre ner i samhällets statusrangordning man är desto mer stigmatiserad känner man sig.

En av de variabler som boken tittar på är social ångest och self doubt, självtvivel. Social ångest kan beskrivas med påståenden som upplevelsen av att “människor tittar ner på mig på grund av min jobbsituation eller inkomst”, alltså oro över sitt sociala status i relation till andra, de som står närmast, kanske andra föräldrar på ditt barns skola. Enligt Wilkinson och Pickett samvarierar den här statusångesten med inkomstnivå överallt i världen.

Men det som är intressant är att statusångesten verkar bli större i alla inkomstgrupper i mer ojämlika länder. Ojämlikhet gör inte bara fattiga, utan alla oroliga över status och hur andra ser på dem. De med de lägsta men också de med högsta inkomsterna var mer benägna att lida av social ångest om de bor i ett mer ojämlikt land.

Kanske beror detta på att människor uppfattar inkomst som en indikator på ens värde som människa och medborgare: de som saknar pengar och status saknar värde och de som toppar den sociala stegen och har pengar och materiella resurser är väldigt viktiga och värdefulla. En sådan uppfattning gör oss nervösa och oroliga över att förlora vår status, att falla ner och förlora vår plats och vårt värde.

Hur påverkar denna statusångest våra kroppar? Enligt forskning är en del av mekanismen förändringar i kroppens nivå och hantering av stresshormonen kortisol. Speciellt situationer där vår sociala status och självkänsla - om du tycker att dina medmänniskor tycker att du är värdefull eller inte - är hotad ökar nivån av stresshormon i kroppen. 11-åringar i Storbritannien som tycker att deras familjer tjänar mindre än kompisarnas mår sämre, oavsett deras de facto inkomster.

Upplevd ojämlikhet påverkar vår hälsa. Detta bidrar till en statusjakt där människor i samhällets alla delar vill skydda sig från klassamhällets skadliga påverkan (med ofta lika skadliga beteendemönster) och framstå som mer framgångsrika i relation till andra.

Större klyftor och större social ångest har utbredda psykologiska konsekvenser. När människor kämpar för att nå högre status men samtidigt lider av statusångest, blir de mindre trevliga, mindre altruistiska och mer benägna att trycka ner andra.

Kampen för bibehållen status verkar göra oss mindre medkännande gentemot andra. Dessa processer skadar hela samhället och den sociala sammanhållningen. I ojämlika länder är både fattiga och rika mindre benägna att hjälpa sina grannar, de äldre, människor med funktionsnedsättning eller invandrare.

Det finns få exempel som visar detta lika konkret som det nyliberala haveriet som är bostadsmarknaden i Stockholm. I en stad som inte längre levererar det mest basala som en människa behöver blir man självisk. Den överbelånade medelklassen blir egoistisk. Att bygga hyresrätter i deras medelklassområden eller att skrota ränteavdraget hotar deras status och välmående.

Varför skulle de ta politiska risker som skulle kunna göra att de riskerar att falla från den sociala stegen? I klassklyftornas Stockholm är parkbänken aldrig långt borta. Ökade klyftor har splittrat det som håller ihop vårt samhälle. Vi försöker läka såren genom valfrihet: att kunna välja en skola, att slippa stå i kö och istället prata med appläkaren, att välja att leva i djupt gentrifierade stadsdelar, att skattesubventionera överbelånade bostadsrätter. Du kan försöka säkra ditt värde och bota din ångest genom att äga status, en fin adress, din plats i samhällets rangordning.

Men till slut är det bara jämlikhet som botar vår ångest.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC till din mejl, fredag och söndag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter