Tanvir Mansur: Historien kommer döma Sverige hårt för folkmordet i Gaza

Historien kommer döma oss hårt. Jag försöker föreställa mig hur böckerna kommer skriva om den här tiden, när Gaza jämnades med marken och omvärlden inte gjorde någonting. Något i stil med det här, tänker jag:

Efter den 7 oktober 2023 började Israel urskillningslöst bomba bostadshus och sjukhus i Gaza. De använde ursäkten att Hamas – som med sina allierade hade utfört attackerna den 7 oktober – skulle gömma sig bland civila. Israel bevisade aldrig att det fanns terrorister i sjukhusen, men deras angrepp blev ändå inte ifrågasatta av europeiska stater. Israeliska ledare kallade palestinier för djur och sade uttryckligen att Gazaborna skulle straffas genom att svältas och törstas ihjäl. Internationella journalister och människorättsorganisationer släpptes inte in i Gaza för att samla bevis för eventuella krigsbrott.

Den svenska biståndministern Benjamin Dousa (M) kunde samtidigt aldrig säga ett kritiskt ord om Israel. 

Under den första tiden valde den svenska regeringen att pausa biståndet till palestinska organisationer i Gaza. De menade att svenska pengar inte ska gå till Hamas. En utredning från Sida visade att inget av biståndet nådde Hamas.

Året gick och attackerna mot palestinier i Gaza blev värre. Svälten blev större. Stad efter stad fick hela bostadsområden bortblåsta. Människorättsorganisationerna var överens om att Israel utförde folkmordshandlingar, FN-experterna skrev rapporter om Israels krigsbrott. En domstol i FN konstaterade att palestinier behöver skyddas från folkmord. En annan FN-domstol utfärdade arresteringsordrar mot den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, hans försvarsminister och två Hamas-ledare.

Den svenska biståndministern Benjamin Dousa (M) kunde samtidigt aldrig säga ett kritiskt ord om Israel. I flera månader upprepade utrikesministern Maria Malmer Stenergard (M) den israeliska premiärministerns propaganda. Framförallt kunde inte regeringen nämna att det var ett pågående folkmord, utan hänvisade till att det är ”domstolar” som avgör det. Trots att länderna är skyldiga att agera när det finns risk för ett folkmord.

Sverige valde då att göra motsatsen. Regeringen bestämde sig för att dra in biståndet till Unrwa, den enda organisation som faktiskt kunde distribuera nödhjälp i Gaza. När det fanns en möjlighet att frysa EU:s associeringsavtal med Israel – som Spanien, Irland och Slovenien ville – vägrade Sverige att ställa sig bakom det kravet. Utrikesministern ville ”mana på” att ”se över” avtalet för att ”sätta press” på Israel.

Då beräknades nära 60 000 människor ha blivit dödade av israeliska militären i Gaza. Den verkliga siffran var egentligen mycket större.

Till slut kände de svenska ministrarna sig tvungna att prata om svälten och att nödhjälpen behövde komma in i Gaza.

I en intervju med biståndsministern Benjamin Dousa i SVT:s Aktuellt från juli 2025, sade han:

”Den svenska regeringens hållning är att vi vill skärpa tonen mot Israel. Det har vi också gjort.”

Det blev ett sätt att få folket att tro att regeringen bryr sig. När de i själva verket visste att deras ord var tandlösa. De ville införa sanktioner mot extrema israeliska bosättare på Västbanken – alltså som inte befann sig i Gaza.

Till slut kände de svenska ministrarna sig tvungna att prata om svälten och att nödhjälpen behövde komma in i Gaza. Men de skulle aldrig återuppta stödet till Unrwa – det hade betytt att de hade fel när de stoppade biståndet. Utrikesministern Maria Malmer Stenergard använde ord som ”sätta press”. De nämnde aldrig något om att Israel skulle dra tillbaka sina trupper från Gaza. Inget om vapenhandeln eller att ta emot patienter från Gaza.

Biståndsministern Dousa sade i samma intervju:

”Vi vill ha sanktioner mot extrema ministrar. Dessutom vad gäller handelsvtalet driver vi på kommissionen att ta fram konkreta åtgärder för att sätta press på Israels regering att släppa in fler hjälpleveranser, att säkerställa skydd av civila palestinier i Gaza.”

Det var en skenmanöver. När han pratade om ”extrema ministrar”, menade han inte den ytterst ansvariga för folkmordet – den israeliska premiärministern som hade en arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen – utan två andra ministrar i den israeliska regeringen.

Omvärlden hörde hur israelerna – och USA:s president – pratade om en etnisk rensning av Gaza, men gjorde ändå inget. Inte ens när Ehud Olmert, Israels tidigare premiärminister, varnade för att Israels ”humanitära städer” skulle bli koncentrationsläger för palestinier, så stoppade någon Israel.

I slutändan blev Sverige medskyldiga till folkmordet, eftersom de aldrig agerade för att stoppa det. Regeringens handlingar och uttalanden snarare underlättade för Israel att bedriva ett folkmord och komma undan ansvar.

Så tror jag historieböckerna kommer skriva om oss i framtiden. Därför borde vi känna skam idag.