Andreas Gustavsson: ”Jag lever!” – Hjärtat stannar nästan när jag öppnar hans mejl

Första intervjun, november 2023.

– Vi som överlever det här fysiskt kommer att förlora förståndet, sa Zaigham.

Han var kvar i Gaza City, trots den israeliska invasionen, trots bomberna som slet bort kvarter efter kvarter. Utsedd av sin släkt att vårda sin morfar, för skör att flyttas. Så nu sprang han genom en alltmer ödelagd stad för att leta mat och bränsle. Han såg och hörde allt. Explosionerna, kropparna, skriken. Han sa att det skulle göra honom galen. Speciellt barnen. 

– De förstår ju ingenting av det som händer. De förstår inte ens när de håller på att dö.

– Vet du vad som blir kvar när armar och ben och ibland huvudet sprängs bort? Kött. Små barn blir köttklumpar.

Han var rasande. 

På fega politiker i länder som Sverige. På varje soldat som utför Benjamin Netanyahus hämnd. Men också på Hamas. 

– Vilka hjältar va!? Al-Qassam (Hamas väpnade gren) gömmer sig som feta råttor i sina tunnlar, rakt under våra fötter. De låter oss betala.

Andra intervjun, december 2023. 

Han hade lämnat Gaza City, hukade nu för Israels bomber längre söderut, i Khan Younis. 

Varför bestämde du dig till sist för att fly? frågade jag. Zaigham berättade att hans morfar blivit dödad. Inte bara han, hela huset där de bodde sprängdes. Många försvann under cement och förvridna rester av människors vardag.

– Är en flicka som är tre år med i Hamas? 

– Är någon som har rullstol, som min morfar, med i Hamas? 

Zaigham hittade kroppsdelar med bränt tyg som fick honom att dra slutsatsen att det var vad som fanns kvar av den äldre släktingen. Det såg ut som hans tröja. Så ett slags begravning kunde ordnas för en älskad 84-åring som rymdes i ett litet smutsigt lakan. 

Zaigham talade redan då om folkmord.

– De kommer att göra slut på oss. 

– Israel vill plåga ett helt folk, miljoner människor.

Till vilken nytta? Varför? Zaigham skickade frågorna rakt upp i den mörka natten.

– Jag lovar dig, det är bara Hamas som kommer klara sig, de väntar ut allt det här i sina bunkrar, de spelar Xbox medan vi andra dukar under. Det här är en värld av idioter och mördare. Hamas är mördare. Israel är mördare. Vi är bara spelpjäser.

Tredje intervjun, juni 2024. 

Jag trodde att han var död. Men nej, han levde! Zaigham skulle slutföra sina studier i England. Han är familjens framtid, han ska återvända för att återuppbygga Gaza och under tiden ge minne till dem som inte längre finns kvar. Det var ett mycket tungt ansvar att bära.

– Jag får hjärtklappning varje gång telefonen ringer. Sociala medier är otänkbart. Jag går nästan inte ut längre. En bra dag orkar jag i alla fall ta en dusch.

Zaigham drack för att somna. Tio cider för att flyta bort, bedövas. Men han plågades av mardrömmar även när han var vaken. Hjärnan spelade upp bilder, lukter, ljud. Han kunde bara svepas med av dessa våldsamma traumachocker. Ibland kräktes han. Eller skrek.

Hur ska du klara studierna i höst? frågade jag.

– Jag vet inte, men jag måste.

Det kändes som om han höll på att falla sönder.

För mig har det här kriget hittat en fokuspunkt i just Zaigham. Jag vet inte riktigt varför. Jag har intervjuat många som är direkt berörda, från båda sidor, om det ens går att tala om sidor. För vad har Zaigham att göra med Hamas? Ingenting. Han har inte röstat på dem som Gazas styre. Han sympatiserar inte med deras projekt, absolut inte med deras terror. Han skrattar åt deras ideologi. 

Jag har inte kunnat släppa honom. Kanske för att han, trots de perversa saker han tvingats bevittna, trots att han mår så fruktansvärt dåligt, har behållit en svart och drastisk humor. Hur är det ens möjligt? Eller är det nödvändigt? 

Jag vet inte, men jag vet att jag gillar Zaigham. Så är det ju mellan människor, med vissa säger det klick, man möts i något, ett temperament eller ett perspektiv. Därför har det varit plågsamt att tänka på honom. När man talar om sig själv som levande död, som Zaigham gjorde förra sommaren, är steget till bara död eventuellt inte så långt.

Men.

– Jag lever!

Det kommer alltså ett mejl, juli 2025. 

Hjärtat stannar upp. Zaigham skriver som om vi hade hörts igår, inte för drygt ett år sedan. Han skriver som om han inte hade knäppt bort mig dussintals gånger. Han skriver att studierna gick. Inte mer än så, men det gick. Livet fortsätter. Inte mer än så, men det fortsätter. Under en kompakt skugga av kriget, eller kriget, det är nu definitivt en eufemism, kriget är fördrivning och svält och barn som skjuts av när de ska hämta vatten. 

Zaigham berättar att hans tillvaro är begränsad. Sorgkantad. Fler släktingar har dödats. Hans funktion som utvald blir inte mindre tyngande. Men han har hittat en ny vän. Någon som intuitivt förstår, någon han inte känner samma distans till som studenterna från Glasgow och Brighton och Colchester.

– Du kommer inte att tro det, skriver Zaigham.

– Han är israel, en jude från Tel Aviv. Hur sjukt är inte det!?

Zaighams teori är att de båda kommer från två samhällen som på olika sätt är psykologiskt skeva, men samtidigt sammanvävda, förbundna till varandra. En palestinier, en israel. Som ser varandra som individer och inte representanter för något annat än sina egna åsikter. Som upptäcker sina fördomar och kunskapsluckor gemensamt.

– Vi är väl lika störda båda två, resonerar Zaigham.

Ingen solskenshistoria. Men inte motsatsen heller. Människor som förmår vara människor med varandra.

Mänsklighet i en omänsklig tid.