Redan här borde stadens höger ha reagerat över att beslutet tvärtemot högt ställda ambitioner i praktiken skapade incitament för tveksamma affärsmetoder och ökad segregation. Ni vet, sådant som får den goa staden att framstå i dålig dager på riksplanet såväl som internationellt. 

Men nu gjorde man inte det. Kommunstyrelsens ordförande Axel Josefsson (M) känns överhuvudtaget inte vid förslagets svagheter. Han känns heller inte vid att 61 procent av göteborgarna ser negativt på ombildningar och att endast 30 procent är positivt inställda. Istället beklagar han sig i Dagens Nyheter över bristande demokratisk ordning när förslaget nu ser ut att stoppas av oppositionen. 

Stadens bostadskoncern AB Framtiden avgör vilka områden som är aktuella för ombildningar. AB Framtiden utgör stadens viktigaste verktyg för att hantera kommunens skyldighet att säkra bostadsförsörjningen för stadens invånare, och styrs av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 

Styrelsen har funnit att ombildningar ska ske i stadsområden (snarare än primärområden) där hyresrätter utgör minst 65 procent av boendeformen. Detta utesluter ombildningar i större delen av staden: Centrum, Väster och Hisingen. Endast Nordost kommer att ligga kvar på ombildningsbordet. 

Om högerpartierna åter väcker frågan i kommunfullmäktige, i brant opinionsmässig uppförsbacke, riskerar man en mycket obekväm valfråga på köpet eftersom Socialdemokraterna i Göteborg är redo att gå till val på bevarandet av hyresrätten. När empirin dessutom redan motsäger argumentationen om en mindre segregerad stad är det ytterst svårbegripligt att driva frågan vidare mot ett fullt policymisslyckande. 

Det framstår snarast som någon form av borgerlig stalinism, där en överentusiastisk marknadssyn landar i hopplösa sovjetköer till hyresrätterna. 

För en privatperson är givetvis möjligheten till bostadskarriär genom att köpa allmänna tillgångar till underpris i attraktiva bostadsområden lockande. Vem vill inte bli miljonär? Men frågan är hur god en sådan affär är i dagsläget, alldeles oavsett löftet om kraftiga rabatter på allmännyttan. 

För bara några veckor sedan meddelade riksbankschefen Stefan Ingves att epoken med extremt låga räntor är över. Med en inflation på sex procent (när målet är två procent) fanns inte mycket mer att göra. Med bostadspriser som länge dopats av nollräntor kommer marknaden att ställa om. Det är vad marknader gör, och det innebär att utköp blir mindre lukrativa. 

Om stadens borgerliga politiker menar allvar när de säger att de vill att de vill minska segregationen och ge göteborgarna tillgång till billiga bostäder borde de lyssna på vad efterfrågan säger, nämligen att billiga hyresrätter är det som efterfrågas mest. Mer än både bostadsrätter och nyproducerade hyresrätter. 

Göteborgs höger borde också redogöra för hur undanträngningen av äldre, ensamstående och sjukpensionärer från centrala och attraktiva områden bidrar till en mindre segregerad stad. Grupper som har svårt att få stora lån beviljade redan vid en låg utlåningsränta kommer inte att försvinna från staden bara för att de inte kan “lyfta” sitt bostadsområde via köp. 

I en välvillig läsning betraktar Axel Josefsson stadens kommunala bostadsbolag som en otillbörlig konkurrent till marknadens privata ägandeformer, och högern slåss för privatiseringar utifrån förhoppningen om att marknadens mekanismer kommer att skapa jämvikt mellan utbud och efterfrågan. 

Men tillgången till bostäder och en välplanerad boendemiljö är också en social tillgång som gynnar staden som helhet. Därtill är människans behov av ett hem är så grundläggande att den redan socialiserats in i Bostadsförsörjningslagen.

 Det finns ingen anledning att föra marknadens alla brister ännu längre in i de svenska välfärdssystemen. Vi har redan sett allt för många misslyckanden på den fronten.