Pandemin har lyckats ena oss kring någonting annat än att låta Jimmie Åkesson diskutera sin enda hjärtefråga under bästa sändningstid. När hela världen plötsligt befinner sig i en riktig kris blir go-to-svaren plötsligt värdelösa. SD:s katastrofala siffror avspeglar en global trend där den högerpopulistiska sufflén sjunker ihop. I vår gemensamma strävan att ställa om till och hålla ut i restriktionerna, i den kollektiva besvikelsen över, eller accepterandet av hur långt Palmeutredningen kunde komma, eller i den plötsliga explosion av globala, massiva protester mot det likgiltiga dödandet av George Floyd finns inte längre utrymme för enkla, bombsäkra svar på svåra frågor.
Någonting har satts i rörelse.
Greppet om berättelsen, som den nykonservativa högern aggressivt investerat hela sin strategi i, slaknar. Bara under de senaste två veckorna har det amerikanska nettostödet för Black lives matter-rörelsen ökat lika mycket som under de senaste två åren. Majoriteten stödjer nu rörelsens krav, samtidigt som Donald Trump förlorar stöd i flera av de viktiga svingstaterna.
Om det “vänsterpopulistiska ögonblicket” dog med Sanders och Corbyn är det också tydligt att det högerpopulistiska håller på att skifta skepnad.
Det är hoppfullt, eller skulle kunna var det. Men även om horisonten öppnat sig är inget slag vunnet. Besparingskraven inom offentlig sektor står fast även efter krisen. Den personal som under flera år redan larmat om underbemanning och brist på vårdplatser och som ställer in sina semestrar för att hantera pandemin, kan vara värd att hålla i minnet när applåderna tystnar och smittvågen lägger sig.
Den fastställda politiken kommer nämligen inte att gynna någon av dem under de kommande åren.
Tankesmedjan Balans sammanställning av regionernas vårdbudgetar ger bland annat att Region Stockholms hälso- och sjukvårdsnämnd måste "effektivisera" verksamheter med 1 343 miljoner kronor under 2020. 2022 uppgår summan till nära två miljarder. Vidare ska Region Uppsala minska sina kostnader med 600 miljoner på tre år, Region Gotland ska spara 13 miljoner, Region Halland 71,6 miljoner i år och 117,2 miljoner 2022, Region Västmanland sparar sammanlagt 228,4 miljoner de närmaste tre åren, varav 108,9 miljoner detta året, Region Gävleborg ska hitta kostnadsminskningar på 578 miljoner, Region Jämtland Härjedalen drar in 120 miljoner 2020, 90 miljoner till 2021 och 70 miljoner till 2022, Region Västerbotten sparar 565 miljoner fram till 2022, Region Norrbotten ska minska kostnaderna med 314 miljoner de kommande tre åren och Region Värmland ska spara 210 miljoner i år. Och så vidare.
Men även kommunerna kommer att dra ner. I SVT:s enkätundersökning som skickades ut i slutet av förra året uppgav 82 procent av de som svarade att man kommer att göra nedskärningar. Förskola, äldreomsorg, skola, funktionshinder och socialtjänsten är verksamheter som ofta nämns. Kommunernas grunduppdrag med andra ord.
Trots ambitionen att bygga Sverige starkt väntar en sträng höst på på lokal nivå, bland kommuner och regioner, i de normalt oglamourösa vardagsverksamheter som är avgörande för hela samhället.
Det här går inte längre. Nedskärningspolitiken har redan nått vägs ände, och har vi någonting att lära oss av Black lives matter-rörelsen är det att protester faktiskt fungerar. Inte bara för att det förlorade greppet om den “nykonservativa” rasistiska berättelsen skapar panik bland högerdebattörer, eller för att berättelsen i sig är motbjudande.
Berättelsen bidrar till att upprätthålla den nyliberala ordning inom vilken skattelättnader för höginkomsttagare går hand i hand med nedskärningar av allmänna resurser. I Sverige genom ett förtäckt hot om en enad höger som tillsammans med SD kör över allt vad progressivitet heter.
Om vi lyckats uthärda de senaste månaderna och decennierna i det här eländiga tillståndet klarar vi också av att ge fullt uttryck för vad vi vill ha istället. Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
