Men generellt råder ändå, tyvärr, ointresse. Riktigt stora rubriker blir det bara av ungefär samma få saker i varenda avtalsrörelse: när det varslas om strejk och när den blir avblåst. Dessutom är näringslivet duktiga på att langa fram dåliga idéer från 1800-talet som bra idéer för 2000-talet.

Rebranding är en beprövad metod när varumärken av någon anledning behöver en ny image för att kunna sälja sin produkt eller sina tjänster. Och, sedan urminnes tider, en populär strategi för arbetsgivarorganisationer som behöver vinna opinion för att få igenom sänkta löner. Eftersom konceptet liksom aldrig riktigt flugit hos allmänheten, än mindre de som har de faktiska lönerna som det handlar om, har man i näringslivets olika kommunikationsavdelningar fått jobba stenhårt med att sälja in något dåligt som något bra.

Sänkta löner?

Nej nej, det kallas flexibla löner!

Eller varför inte selektivt premierande löner!

Individuella konkurrensattraktiva löner! För Sveriges skull!

Den oinsatte blir antagligen lätt förledd. När till exempel nyanställde Pelle, 23 år, står där på sitt jobb och känner sig duktig och speciell och tänker att livet peakar och att löneökningen säkert kommer som ett brev på posten är han givetvis skapligt lättmanipulerad. Det är också den lite mer seniora kollegan som står bredvid och muttrar över att nyanställda ynglingar (som Pelle) kan komma in och få en lön som nästan är lika hög (eller låg) som den egna lönen, trots åratal av slit – och undrar vad facket gör egentligen, svarar ingenting och kommer fram till att man visst får vara sin egen lyckas smed. En attraktivt paketerad näringslivslinje kan tilltala många oavsett om innehållet egentligen inte gynnar dem alls.

Faktum är att rätt många över huvud taget är lätta att vinna över i frågor som de själva inte tjänar på. Det vet näringslivet. Det har ju visat sig inte minst i politiken där låginkomsttagare helt plötsligt driver på om att ta bort värnskatten eller där gemene man hejar på när delar av den offentliga sektorn säljs ut... för att sedan flytta och försvinna från den aktuella lilla bruksorten man stod och hejade i. Allt handlar om retorik, med en touch av populism, givetvis: ge folket det du fått dem att tro att de behöver. En strategi lättast genomförd bland människor som inte är så insatta i, eller intresserade av sina egna rättigheter.

Den som ändå är minsta insatt i svensk historia kan med lätthet känna igen varenda krav som näringslivet driver i avtalsrörelsen 2020 eftersom de är i princip likalydande med den linje man drev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Att arbetsgivaren själv ska förfoga över löner och villkor på individnivå är redan prövat. Det funkade inte. Det var bland annat som ett svar mot just det som arbetande människor i Sverige en gång började organisera sig fackligt över huvud taget.

Avtalsyrkanden från arbetsgivarorganisationer 2020 omfattar bland annat att slopa åtta timmars arbetsdag och öppna för individuella överenskommelser om arbetstid mellan arbetsgivare och arbetstagare – utan OB-ersättning. Dessutom frysta ingångslöner och fullständig rätt för arbetsgivaren att fördela löneökningar, kunna säga upp personal enklare och snabbare och att korta ner semesterperioden.

Och det är, som vanligt, fullständigt orimligt att låta dem vinna bara för att de, vareviga avtalsrörelse, paketerar om sitt utnötta och uttjatade budskap till något nytt, fräscht och behövligt.