Före Kosovokriget 1999 och Natos bombningar av Belgrad ifrågasatte några, inklusive undertecknad, om det ultimatum som Nato satt upp i förhandlingarna för att på diplomatisk väg stoppa serbernas förföljelse av kosovoalbanerna var rimligt. Slobodan Milosevic var en grym storskurk och jag stod helt och hållet på kosovoalbanernas sida. Men vi var några runtom i Europa och USA, som hade en känsla av att Nato satt upp omöjliga villkor – som krav på att de internationella styrkorna skulle ha rätt att ockupera hela Serbien, inte bara provinsen Kosovo – för att äntligen få sätta igång bombningarna. Vi tänkte oss att krisen skulle gå att lösa på diplomatisk väg, med ett rimligare ultimatum, istället för bomber över Belgrad.
Dagen efter, jag minns inte i vilken tidning det var, fanns det en bild av mig och under den stod det ”Milosevic-kramare”. Det var en milstolpe, jätteintressant, där jag lärde mig hur det går till att tysta skäliga ifrågasättanden när den politiska makten och de dominerande medierna är överens. Vem vill bli kallad Milosevic-kramare? ”Om du knystar något negativt om villkoren placerar vi dig vid skampålen.” Det gav jag förstås fasen i, men jag fattade strategin.
Jag tror att man numera är överens om att Natos ultimatum var omöjligt och menat att vara det, att en bättre skrivning hade kunnat stoppa terrorn mot kosovoalbanerna på diplomatisk väg. Men det är sådant som ännu ligger begravt i ”historien”. Liksom att de tjugo miljoner, som gick ut och demonstrerade mot Irakkriget 2003 – i hela världen – var de som hade rätt; det fanns inga massförstörelsevapen och Irak befinner sig efter de åtta åren av krig i spillror – andligt, religiöst, demokratiskt och mellanfolkligt. De som demonstrerade den där dagen i mars 2003, alla miljonerna, kallades i borgerliga medier för Saddam Hussein-kramare. Att Saddam Hussein är borta är bra, men vi ”måste tala om Kevin”, det vill säga priset som irakierna fått betala. För att inte tala om afghanerna, efter detta av makten och dominerande mediers påhejade krig, som inte ens blev tummen på en vante: Vad bidde det? Förstörelse och kaos?
Nu gäller det krisen i Ukraina. Och jag ser en utveckling. Både den politiska och den mediala makten är i gungning. De är vana vid att genom samarbete och propaganda skapa en stämning av ”är du inte för oss är du en skithög, en Putin-kramare”. Idén att man kan vara emot BÅDE Vladimirs Putins regim i Ryssland och hans syn på Ukraina och de dunkla krafter som verkade ta över det högst älskansvärda kravet på demokrati och krossandet av korruptionen i Kiev – att man avvaktar – är för dem främmande. Politikerna behöver en hemmafront, människor som väljer sida. Men många människor har inte längre lust att välja sida baserat på propaganda – från båda sidor. I mina ögon är det ett tecken på mognad, hos folken, inte hos politikerna.
Vad som hänt är att EU, som skapats för att stoppa krig i Europa, med hjälp av Carl Bildt i frontlinjen stödde Kievbornas uppror mot korruption och maktmissbruk; det gjorde vi alla. Men bakom det finns ett globalt maktspel, som är ute efter att förödmjuka Ryssland och i det tröttsamma maktspelet mellan EU, USA och Putin vill vinna prestige och ”där fick du!” och ”jag vann!” Inget av detta gagnar vanliga människor, som vill leva i fred och utsiktslöst hoppas på politiker som inte vill ”bomba Belgrad” för att visa sina muskler, utan se till att alla får ett uthärdligt liv. Som om politikerna använder folken som schackpjäser i sitt ofattbart maktegocentriska spel. Och det jag ser är att många människor inte längre vill låta sig utnyttjas. När Carl Bildt inte vill erkänna att det också finns skräckinjagande krafter i Majdanupproret i Kiev ”därför att det skulle gynna den ryska propagandan” har han fjärmat sig från verkligheten och gått upp i sitt maktspel.
Vi börjar kunna skilja på journalister som på frågan om vilka som är skyldiga till två återfunna döda svarar: ”Alla tecken tyder på att det är Putinstyrda separatister”. Och de som svarar: ”Det kan man inte veta. Det pågår ett våldsamt propagandakrig. Man kan inte veta om separatisterna är styrda från Moskva.”
Jag fruktar att vissa politiker behöver ett nytt ”kallt krig” för att avleda uppmärksamheten från inrikespolitiska kriser. Men klyftan mellan vanliga människor och politiker ökar; det har blivit ofantligt mycket svårare för dem att uppvigla folk mot varann. Det är riktigt hoppfullt!
