Ledare. Ulrika Lindahl.

2020-12-15 04:05
Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Puffetikett
Dagens ETC

När får vi nog om inte när barn blir utan operation?

Precis som i debatten om friskolorna så blir orimligheten i en privatiserad frihet och ett offentligt ansvar allt svårare att värja sig emot. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Är det här det mest akuta ljudet? Måste jag springa dit absolut nu eller kan jag vänta i några sekunder till?” Så beskriver intensvivårdssjuksköterskan Katja Fogelberg sin arbetssituation i ett reportage i SVT. Hon och hennes kollegor har ansvar för sju, åtta ibland till och med tolv svårt sjuka patienter var under ett arbetspass. Vanligtvis, när det inte är coronapandemi, har en iva-sköterska ansvar för två.

Tolv patienter. I respiratorer som ständigt tjuter. I tolvtimmarspass.

”När man går därifrån behöver man bara tystnad. Man sitter och försöker vila hjärnan”, säger Katja Fogelberg till SVT.

”Vi kanske är hjältar, men vi är snart slagna hjältar”.

I en redan hårt pressad och underbemannad sjukvård har situationen blivit omänsklig. De intensivvårdsplatser som behövs för att rädda liv är i princip fullbelagda i Stockholm. För att få till fler behövs det mer personal. 120 sjukvårdsanställda lånas in från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Alla planerade operationer för barn ställs in.

Läs det igen.

Alla planerade operationer för barn ställs in.

På obestämd tid.

Det här sker alltså utöver alla andra operationer och behandlingar som får vänta på en framtid utan corona. Vårdskulden växer som Dagens ETC rapporterade om i förra veckan.

Vad gör då de privata vårdföretagen? De som står för en tredjedel av vården i landets och privatiseringarnas huvudstad. När sjukvårdsdirektören Björn Eriksson vädjar om att de privata vårdföretagen ska låna ut personal till intensivvården (det enda han kan göra är att vädja för några tvingande avtal om att de privata vårdföretagen måste bistå i en kris finns inte) så svarar de flesta att nja, det kan nog bli svårt. Vi får se.

Privatiseringarna av vården gör det svårt att planera och att styra resurser dit de bäst behövs just nu. Med en mindre privatiserad vård kanske det inte hade varit just barnen som väntar på operation på Astrid Lindgrens sjukhus som hade fått stå tillbaka när intensivvården behöver mer personal. Då hade kanske resurserna kunnat omfördelas mer efter behov och förmåga. I krisen blir det uppenbart att privatiseringar av samhällsnödvändiga funktioner som vård bara är en privatisering av friheten, aldrig av ansvaret.

Den kritiken är inte ny. Många som har pekat på det orimliga i att skolor och vårdinrättningar har friheten att välja de lätta eleverna och de lätta patienterna för att maximera vinsten och samtidigt lämna över allt ansvar för de resurskrävande eleverna och patienterna till kommunerna och regionerna. Riskkapitalister plockar russinen ur kakan. Skattebetalarna står kvar med kostnaderna och en skola och en vård som sviktar under tyngden.

Nu börjar den kritiken komma även från höger. Lommas moderata kommunstyrelseordförande (och doktor i ekonomi) Robert Wenglén har skapat en del rubriker när han har satt ord på problemet. I en debattartikel i tidningen Fokus skriver han:

”Empiriskt är det svårt att hävda att kvaliteten inom skola och äldreomsorg har lyfts till en ny nivå efter reformerna, vilket var ett av syftena. Pisaresultaten, både kunskaper och likvärdighet, pekar snarare i en annan riktning och kvalitetsbristerna inom äldreomsorgen har inte minst på senare tid blivit sorgligt tydliga.”

Till skillnad från sina partikollegor i Huddinge, som har bestämt sig för att sälja ut hela hemtjänsten för att slippa ta ansvar, så har Robert Wenglén och Lomma bestämt att hemtjänsten och sedan de särskilda boende ska tillbaka till kommunal drift, han vill att ”medborgarna, via sina folkvalda i kommunen, har rådighet över välfärden”.

Han har sett det på nära håll. Kvaliteten blir sämre i vård som ska drivas efter marknadsekonomiska principer. Vinstintressen skapar kortsiktighet och pressade villkor för personalen. Och när det gäller vård är kvalitet samma sak som personal.

Stockholms smittskydd och fackförbundet Kommunal har i två separata rapporter visat att de äldreboenden som drabbats hårdast av covid-19 hade en högre andel timanställda. Hela äldreomsorgen lider av korta anställningar och dåliga arbetsvillkor men de privata äldreboendena är värst.

Branschorganisationen Vårdföretagen ser vad som håller på att hända. Precis som i debatten om friskolorna så blir orimligheten i en privatiserad frihet och ett offentligt ansvar allt svårare att värja sig emot. Vårdföretagen försöker mota det oundvikliga och släpper en egen rapport där de lägger ansvaret för dödsfallen på äldreboende på motstridiga råd från myndigheterna. Men inte någonstans kan de förneka att fler ­timanställda och fler osäkra anställningar gjorde de privata boendena mer sårbara för smittan.

Robert Wenglén är inte den enda moderaten som kommer att tvingas omvärdera nyttan av privatiseringar. Krisen är obarmhärtig på det sättet. Lögner och halvsanningar om att konkurrens alltid är bra har ingen plats där. Vi kommer att komma ut till en annan verklighet. Hur många rapporter Vårdföretagen än släpper.

Under tiden försöker den dödströtta iva-personalen rädda så många liv som möjligt i ett ständigt tjut av larmande respiratorer.