Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-01-12 03:00
Bild: Dagens ETC / Claudio Bresciani/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Något går sönder i mig när pappa blir liggande på akuten i 28 timmar

Jag såg ju att något höll på att brista. Förut­sättningarna. Systemet. Och därmed började något brista även i mig.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I slutet av förra året skickade jag ut en enkät till alla prenumeranter på Dagens ETC. Jag frågade om vården. Har du förtroende för den? Ja, de flesta har fortfarande det. Men en tydlig tendens är att detta förtroende urholkas. Sex av tio svarar att de upplevt en försämring under senaste åren. Nästan hälften svarar nej på frågan om de är trygga med att vården idag skulle ge snabb, kvalitativ hjälp i händelse av sjukdom.

Det här handlar om vår välfärd.

Det här handlar om vad som händer när den sviker oss.

Jag öppnar ett dokument jag har på min dator. Det är ganska exakt ett år gammalt, jag skrev när min pappa tagits till akuten i Uppsala, efter att ha trillat omkull hemma. Oklart hur länge han blivit liggande. Men han var riktigt dålig.

Så jag antecknade, klockslag och detaljer, för att kunna anmäla, mest för att själv kunna bearbeta upplevelsen.

Det som hände på Akademiska sjukhuset skakade mig nämligen i grunden, kanske permanent, utan att överdriva försvann den trygghet jag tidigare haft vad gäller den allra mest centrala kärnan i vårt svenska välfärdsbygge.

Att någon finns där för att ta hand om oss när vi blir sjuka eller när våra anhöriga blir sjuka.

Min pappa förs med ambulans till akuten på Akademiska.

Skrivs in runt lunch, en tisdag i januari. På eftermiddagen ringer hans oroliga vänner till mig. Jag kontaktar hemtjänsten som berättar om vad som har hänt. De har alltså missat att ringa mig. Nej, akuten har heller inte ringt mig, trots att det står i pappas journal att jag ska kontaktas.

Först sent nästa eftermiddag blir han slussad till avdelning.

Mer än ett dygn.

28 timmar.

Det brukar kallas vistelsetid. Akuten på Akademiska var näst sämst i landet i en mätning som kom 2018: median 266 minuter. Min pappa blir alltså liggande betydligt längre, nästan 1 700 minuter.

Akutens läkare och sjuksköterskor gör prioriteringar. Jag förstår det. Men att en 83-åring blir kvar på en brits så länge…

Det är inte mänskligt.

Jag ringer under detta dryga dygn som besatt, fastnar hos sekreterare: ”Jag kan skriva en lapp, men jag kan redan nu säga att ingen kommer att hinna.” Men en gång kommer jag faktiskt fram till personal på golvet som säger att min pappa har diagnostiserats med blindtarmsinflammation.

Det visar sig vara helt fel.

Varför får jag som anhörig höra en diagnos som uppenbart gäller en annan patient? Slog in fel personnummer? Läste på fel rad?

Jag vet inte, jag vet fortfarande inte.

Konsekvensen för mig är att jag sent på kvällen, den första dagen, går och lägger mig, lugnad, förvissad om att pappa bara ska ta bort blindtarmen. Men någonstans gnager det i mig. Blindtarmen… Det låter orimligt, med tanke på att hemtjänsten förklarat att han klagat på ryggsmärtor efter sitt fall.

Jag väljer ändå att lita på vad som blivit sagt.

Jag vill kunna lita på vården.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Till sist hamnar min pappa på avdelning, extremt påverkad av sitt dryga dygn på akuten. Alla som har äldre nära sig vet hur de kan reagera på stress, förändringar, påfrestningar. De går sönder. Förhoppningsvis bara tillfälligt.

Är jag förvånad?

Nej. För det har hänt tidigare.

Några månader tidigare föll min pappa utomhus, slog upp ett sår i pannan och bröt en hand. Han blev även då kvar på akuten i drygt ett dygn. Det positiva var att akuten faktiskt ringde mig den gången. Men sin hand fick pappa gipsad först när jag kom till akuten. Den läkare jag talade med beklagade att min pappa ”glömts bort”.

Det är ordagrant citerat.

Glömts bort.

Sedan skrevs han ut. Jag borde naturligtvis ha krävt avdelning och vårdplanering, men vi orkade inte. Jag fick mer eller mindre bära honom upp för fyra trappor när vi kom hem. Redan dagen därpå var han tillbaka på akuten, av skäl direkt relaterade till att han aldrig borde ha skickats hem. Jag ringde 1177, kopplades vidare och vidare och till sist kom en ambulans. Lättnaden! Jag mobiliserade. Bearbetade personalen över telefon, krävde inläggning, krävde vårdplanering, sa att jag skulle hålla dem ansvariga för följderna av att bara skicka hem honom.

Jag blev en riktigt jobbig jävel.

Mot alla. Till sist är det individerna som får ta smällen när systemet fallerar. Tyvärr. Jag använde hela det maktspråk jag är kapabel till, jag signalerade att jag aldrig skulle ge mig, jag kom sekunder från att nämna att jag arbetar som journalist. Så desperat var jag.

Det här ledde till att han fick vila upp sig på en vårdenhet. Han fick äta och sova. Möte med kommunen, beviljad hemtjänst. En möjlighet till ett värdigt liv i den lägenhet där han bott i 30 år.

Hade han skickats hem en andra gång om jag inte legat på?

Jag vågar inte ens tänka tanken.

Jag ventilerade sent på natten, efter det andra fallet, när pappa vilade ut på avdelning, i en riktig säng. Jag skrev med vidrig ångest, lindad runt halsen som en strypsnara. Jag visste vilka heroiska insatser vårdens personal gör, hur lojala de är mot patienterna. Jag hade senaste månaderna mött dussintals fantastiska undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Det är inte deras uppgift att laga en vård som är trasig.

Men jag såg ju att något höll på att brista.

Förutsättningarna.

Systemet.

Och därmed började något brista även i mig.

Jag hörde desperationen i varje samtal.

Jag kunde sympatisera. Men jag kunde samtidigt konstatera att det i min familj drabbat både min pappa (som patient) och mig själv (som anhörig, hans närmaste). Jag talade, frågade, vädjade, krävde men ingen lyssnade.

Så där satt jag och skrev, för ett år sedan, jag visste vad jag måste göra på morgonen. Kämpa mot utskrivning där vårdplanering sker i hemmet först senare. Det dåliga samvetet. Jag hade influensa, däckad av hög feber, men jag borde ha åkt dit, trots riskerna för andra patienter. Min pappa behövde mig.

Hade han blivit liggande ett dygn om jag fört hans talan på plats?

Jag tror inte det.

Jag kan någonstans navigera, men det kan ju inte alla. Den som är riktigt sjuk, den som har svårt med språket, den som aldrig skulle få för sig att kräva något för egen räkning.

Det är inte jämlik vård.

Det är inte värdig vård.

Ja, problemet är komplext. Hundratusentals händer som kapats från det offentliga senaste decennierna, landstingens personalpolitik, den absurda modellen med utförare och beställare, för få läkare utbildas, vården tvingas ta över efter stängda äldreboenden, konsultnotor och vansinniga projekt, och så vidare.

Men en sak vet vi helt säkert.

Det går inte längre.

Har akuten på Akademiska, och fortsättningen av kedjan, tillräckligt många platser och tillräckligt med personal?

Nej, inte om en 83-åring blir liggande ett dygn på en kall brits.

Självklart handlar det om resurser.

Självklart måste staten skjuta till mer pengar, nödpengar.

När förtroende förbrukas kan det vara permanent.

Som individ upplever jag en skavande otrygghet.

Som medborgare upplever jag hur vårdens underfinansiering och exponering för destruktiva marknadsförsök orsakar ett slags gungfly där många famlar omkring sig efter mark som känns mer stabil, mer pålitlig.

Privat sjukförsäkring?

Öppen för att nyttja deckarförfattarens satsning på vårdinrättningar, marknadsförda med feministiska dunster?

Varje nytt avslöjande tar oss ett steg mot mentaliteten att var och en måste se om sitt eget hus, skydda sig själva och sina barn och sina föräldrar.

Sjukvård för alla.

Sjukvård för solitärer.

Antingen det ena eller det andra.

Det är politiken – dess misslyckande – som tvingar oss mot det vägskälet.

Jag läser vittnesmålen som Sjukvårdsupproret i Stockholm samlar in från vårdens olika professioner. Som detta:

”En kvinna med svårighet att bli gravid. Äntligen fullgången graviditet! Långdraget förlopp i förlossning. Överfull förlossning, barnmorskorna sprang mellan salarna. Plötsligt dåliga fosterrörelser hos kvinnan. Jag var upptagen med en annan urakut patient. Bakjouren opererade. Så fort jag var klar sprang jag till henne och konstaterade urakut snitt. Slet ut ett livlöst, blått och slappt barn. Att möta blicken hos det barnlängtande paret var fruktansvärt. Barnet hade möjligtvis kunnat överleva om det fanns fler barnmorskor och läkare som kunnat ingripa tidigare.”

Det handlar inte om att sprida panik.

Sverige har bättre och mer jämlik vård än väldigt, väldigt många andra länder.

Så är det fortfarande.

Men vi rör oss obönhörligt åt fel håll, mot något som befinner sig väldigt långt från där vi egentligen vill vara.

För alla – vi är majoriteten – som vill att Sverige ska ha världsledande vård genom livets skeden, har det blivit dags att dra en gräns för vad vi kan acceptera.

Det är inte för sent.

Jag är övertygad om att vi måste dela med varandra. Var det som hände min pappa exceptionellt? Nej, för när jag berättade – på Twitter – berättade också andra för mig. Patienter, anhöriga, personal, politiker.

Bara så blir egen erfarenhet till djupare analys.

En sista sak.

Dagens ETC:s prenumeranter skickar ett budskap till vårdens personal.

Nästan samtliga ställer sig bakom en strejk.