Löfvens ilska, och sympatierna med dem, har en djupare principiell mening. De borgerliga partierna har med tiden visat allt mindre ryggrad mot rasisterna i Sverigedemokraterna. Moderaterna har tappat den helt, som öppnat för samarbete och därmed försökt göra SD rumsrena.

Centern och Liberalerna har länge bedyrat att de inte tänker göra sig beroende av rasister för att får makten. Men när chansen fanns att avsätta tre socialdemokratiska ministrar visade sig de löftena vara värdelösa. Både Annie Lööf och Jan Björklund var uppenbarligen redo att kasta in Sverige i en regeringskris med målet att bilda en borgerlig regering med stöd av SD.

Jimmie Åkesson var inte sen att haka på. Innan Socialdemokraterna ens hade svarat på hotet om misstroendevotum gjorde han klart att en ny regering bara kunde få stöd av SD om flyktingpolitiken skärptes.

Centern och Liberalerna är erfarna politiska partier. De kunde räkna ut med lillfingret att det skulle gå så. Om de verkligen ville hålla SD borta från politisk makt skulle de inte gå i total konfrontation med Socialdemokraterna, eftersom realiteterna är att C och L måste välja någon form av blocköverskridande samarbete om de ska kunna sitta i regering utan stöd av SD.

Med sin regeringsombildning, sin vägran att avgå, tog Stefan Löfven inte bara ansvar för att landet ska regeras. Han tog även ansvar för att hålla rasister borta från makten. Till skillnad från de borgerliga partierna visade han ryggrad – kryddad med jävlar anamma.

Naturligtvis väcker det sympatier. Inte bara hos vänstern i bred mening, utan hos hela den väljaropinion som så kraftigt har reagerat på Moderaternas närmande till Sverigedemokraterna.

Stefan Löfvens presskonferens var hoppfull på fler sätt. Hans anförande var inte anpassat efter högerpopulismens agenda. Det var vänsterpolitik som stod i fokus när han berättade om den ombildade regeringens prioriteringar. Landet skulle regeras för att utveckla välfärdspolitiken och försvara rättvisa skatter.

Ett sådant fokus har jag saknat i den socialdemokratiska politiken. Partistrategerna har alltför länge valt att satsa på ”lag och ordning” och ”att ta människors oro på allvar”. Det har varit kodord för repression: Sträng flyktingpolitik, tiggeriförbud och andra åtgärder som inte gör något annat för landet än att stärka Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning.

Socialdemokraterna borde använda regeringsombildningen, och Stefan Löfvens nya beslutsamhet, till att lägga om politiken och strategin. Sluta anpassa sig efter högerpopulismen och istället satsa på klassisk socialdemokratisk politik: Att bygga ett välfärdssamhälle som inkluderar fler, inte färre.

Det vore inte bara ett effektivt sätt att återta initiativet från de mörka krafterna. Utan är också det enda sättet att få fler människor att känna att politiken spelar roll i deras vardag. Att idéerna om jämlikhet, solidaritet och människovärde fortfarande går att tro på.

Säkerhetsläckan i Transportstyrelsen är ett politiskt haveri, inte tal om annat. Verksamheter som är centrala för samhället ska inte läggas ut på privata aktörer att sköta. Och regeringens krishantering, när Transportstyrelsen outsourcing blev ett hot mot rikets säkerhet, imponerar inte.

Men borgerlighetens haveri de gångna veckorna är minst lika illa. De visade sig villiga att göra sig beroende av rasister och placera SD i politikens absoluta centrum för att utlösa en rödgrön regeringskris. Är inte det ett hot mot rikets säkerhet, så säg.