På lördagen gick regeringen ut med beskedet att staten kommer att stå för stora krediter till energibolagen, för att förhindra att de går i teknisk konkurs på grund av terminshandeln på Nasdaq Clearing AB. Energipriserna har rusat extra mycket i höjden sedan de ryska gasleveranserna nu praktiskt taget strypts utan att någon vet hur länge det ska pågå. Det rör sig om hundratals miljarder kronor.

Ingen kommer att motsätta sig detta, inte något parti, inte ens jag. I bästa fall är det ingenting som kommer att kosta staten någonting – de här kreditgarantierna är inte utbetalningar till energibolagen. Ändå stör det mig något oerhört att politiken alltid är så snabb med att rädda sköra marknader – och så oerhört långsam när det gäller att rädda sköra människor. Socialbidragstagare som lever på existensminimum och är livrädda för en plötslig räkning som de vet snart kommer i brevlådan, eller flyktingar som måste överleva på en struntsumma varje dag, är inget som någon regering ställer till med en allvarsam presskonferens för. Men när de vinstrika energibolagen – och där ingår allt från statliga Vattenfall över Fortum och bort till kommunala energibolag – riskerar finansiella problem, då kommer politikerna direkt springande.

Den ordningen är störande. Den säger något om vad som värderas i detta samhälle. Och inte bara det: Varför ställs inga motkrav på energibolagen från statens sida när staten så frikostigt och generöst är beredd att hjälpa till? Den som tvingas ta emot försörjningsstöd tvingas omedelbart att vända ut och in på sitt liv och sälja sådant de inte anses behöva.

Ett självklart motkrav borde vara att staten från energibolagen utkräver åtminstone en engångskatt som tar litet av de enorma vinster dessa bolag gjort på senare tid när även billigt producerad svensk el plötsligt börjar kosta skjortan för att priset på gas rusar. I flera länder har staten utkrävt en sådan engångsskatt på energibolag som gjort jättevinster under den pågående energikrisen. Det konservativt styrda Storbritannien har redan gjort det när regeringen insåg att de stora olje- och gasbolagen ofta fått mer stöd från staten än vad de betalat i skatt.

Jag borde skriva en lång drapa om det helt absurda i att en basvara som el, som ingen kan klara sig utan, helt är i händerna på en avreglerad marknad där priserna svänger som en rivningskula som slår sönder allt i sin väg. När priset på el stiger brant är det inte precis så att man plötsligt kan dramatiskt minska sitt behov av el. El är inte vilken vara som helst. Skulle luften handlas på en marknad och plötsligt bli extremt mycket dyrare, så kan ingen sluta andas och så är det på många sätt också med energi.  

Allt det där jag just skrivit ner fanns i anteckningar jag gjorde på söndagen. Men en bit in i denna ledare stannar min egen energi av. Fullständigt. Mitt liv bryter in i skrivandet och jag kan inte stoppa det. Jag ser mig nämligen omkring och märker hur konstigt tomt allt känns. Var är de där bedjande ögonen som brukar finnas bredvid mig på förmiddagarna? Var är hunden?

Hon är död. På söndagskvällen blev vår gamla hund plötsligt väldigt dålig. Hon började flämta. Hennes ben svajade. Hon ville inte ens ha det godis jag lockade med. Hon stirrade tomt framför sig. Några timmar senare, mitt i natten, lämnade vi djursjukhuset efter att hunden avlivats. Tårarna rann nerför kinderna. Först fick hon ett lugnande medel så att hon lade sig ner och alla spänningar i hennes gamla kropp – hon blev fjorton och ett halvt år gammal – upphörde och sedan injicerade veterinären det medel som fick hennes hjärta att stanna.

Jag låg där på golvet bredvid henne. Min hustru satt på en stol intill henne. Jag såg hur hennes kropp slutade andas. Hon såg så fridfull ut. Minnena av en älskad hund strömmade genom medvetandet och gjorde allt annat oviktigt, oväsentligt, utan intresse.

Vi for hem. På morgonen steg jag upp. Ingen Stina kom och mötte mig med viftande svans.

Jag stirrar på datorskärmen. Hur ska jag kunna koncentrera mig på att skriva om energibolagen och den störande generositet de möter från staten – när det enda jag tänker på är min hund som inte längre finns?

Sedan tänker jag att så här är det med alla politiska frågor: Något i ens eget lilla liv är med ens mycket viktigare än de där stora politiska frågorna. Min hunds död kommer inte att påverka några börser eller riksbanks­chefer. Hon påverkar bara mig, mina närmaste och kanske katten som denna morgon såg sig frågande omkring.  

Men hon växer till en symbol för det som förblir det viktigaste: Insikten om att det är relationer som betyder något, det vill säga allt det som inte går att prissätta på en marknad. Minnet av min hund Stina är ett argument mot allt marknadsvansinne som nu regerar världen.