Om du besöker Libanon kommer du garanterat notera en sak. Om du går på restaurang kommer du att se familjer äta mat medan en ung svart eller asiatisk tjej sitta en bit bort. Då och då tillkallas hon för att torka, trösta, underhålla ungarna medan föräldrarna fortsätter att äta sin måltid. Eller om du strosar runt i en galleria så kommer du att se rika kvinnor shoppa Louis Vuitton för att sedan låta en migrantarbetare bära deras kassar två meter bakom.  

Så här ser det ut i många länder i Mellanöstern. Miljontals migrantarbetare arbetar under det så kallade kafalasystemet. Arbetarna är knutna till en privatperson, en så kallad sponsor, och den personen är din arbetsgivare men du är anställd utan rättigheter. Migrantarbetarna är undantagna från lagstiftningen på arbetsmarknaden. 

Att ha tjänstefolk hemma borde höra hemma på historiens soptipp men istället har kafala blivit mer och mer vanligt. Bara i Libanon, med en befolkning på fyra miljoner, finns 300 000 hushållsarbetare.

Visst, flera länder i mellanöstern saknar offentlig välfärd, i synnerhet länder som Libanon där allt är privatiserat. Att låta mammorna stanna hemma från jobbet för att ta hand om disk, tvätt och matlagning är en förlustaffär för många familjer som har vanliga inkomster, därför är det billigare att låta någon från Bangladesh sköta hemmet. 

Frågan är dock varför saudier, libaneser med flera inte anställer sina egna medborgare för liknande uppgifter. För medelklassen handlar det om billig arbetskraft. Precis som vi i Sverige låter bärplockare sköta det arbetet. 

Men det förklarar inte varför alla – inklusive de rika – anlitar hushållerskor från fattiga länder. Det handlar såklart om rasism, om att ta sig rätten att trycka till en annan människa. De flesta kvinnor som arbetar i folks hem kommer från fattiga familjer i Etiopien, Kenya, Bangladesh och Filippinerna.

När jag bodde i Beirut fick jag dock lära mig att de välbärgade familjerna har både filippinska och etiopiska kvinnor, men att det var tydligt uppdelat. De filippinska har högre status, de anses ”vitare” och kan oftast engelska, därför får de ansvara för barnens hämtning och lämning, och barnens aktiviteter efter skolan.  De svarta kvinnorna tvingades däremot stanna hemma för att göra skitgörat. 

I dokumentärfilmaren Maher Abi Samra’s dokumentärfilm “A Maid for Each” (En tjänsteflicka åt var och en) från 2017 får vi följa byråerna som rekryterar kvinnorna till kafalasystemet. I en sekvens säger en man på en agentbyrå att etiopierna började rekryteras under inbördeskriget när tonåriga flickor från den syriska landsbygden slutade komma till Libanon. 

I ett samtal efter filmvisningen säger en libanesisk kvinna i publiken att hon tror att många libaneser också upptäckte att det var skönt att ha svarta kvinnor som städade för det gjorde att de själva kände sig mer ”vita”. De kunde känna sig finare genom att ha någon som inte upplevdes som en jämlike. 

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har kallat kafala för 2000-talets apartheid. Det var för några år sedan när han genom sitt uppdrag i världsfacket ville sätta fokus på hur migrantarbetare i Gulfen och i synnerhet Qatar behandlats under byggboomen inför fotbolls-VM 2022.

Studier i Libanon visar att nästan alla migrantarbetare fråntas sina pass vid ankomst. 

Nästan hälften av arbetsgivarna låser in arbetarna åtminstone de första åren. Våld och sexuella övergrepp är vanligt förekommande. 

Majoriteten av hushållerskorna i Libanon arbetar mer än 14 timmar per dag för 1 500–3 000 kronor i månaden, långt under minimilönen som är drygt 4 000 kronor. Nu i samband med corona och den ekonomiska krisen har många inte fått betalt alls. 

Ibland slutar de tuffa villkoren i tragedi. Enligt Human Rights Watch dör i snitt en migrantarbetare i veckan i Libanon av onaturliga orsaker, som efter fall från balkonger eller fönster. Självförvållat eller inte? Det utreds aldrig.

Thorwaldsson har rätt. Och det är också de fria facken i Libanon som driver på för en förändring. Domestic Workers Union, arabvärldens första fackförening för migrantarbetare, är nu inne på sitt femte år. 

Det vore bra om frågan om rasism mot svarta inte stannar i USA.

Mellanöstern behöver ett rejält uppvaknande.