Ulrika Lindahl: Med berått mod har äldreomsorgen sänkts

Det har varit partiledardebatt och coronakrisen har debatterats. Populisterna har vaknat efter några månaders tystnad och när SD kräver statsepidemiologen Anders Tegnells avgång för att Sverige inte har lyckats skydda de äldre så anklagar KD:s Ebba Busch regeringen för att med ”berått mod” ha låtit coronan spridas.
Att Tegnell avgår kommer inte att rädda äldreomsorgen. Stoppade flyg på Arlanda i februari hade inte heller räddat äldreomsorgen. Det är mycket vi inte vet än om den svenska coronastrategin, om hur lyckad eller misslyckad den har varit, men en sak vet vi: Hälften av de som har dött hittills bodde på äldreboenden och en fjärdedel hade hemtjänst.

Coronapandemin har slagit hårt mot en nedrustad äldreomsorg och finns det någonting som vi kan anklaga svensk politik för, både sittande regering och tidigare alliansregering, så är det att med berått mod ha prioriterat skattesänkningar framför en fungerande välfärd.

Sedan 90-talet har Sverige sänkt skatterna mest i västvärlden. Allra mest under alliansregeringens dagar och allra mest för de rika. När Fredrik Reinfeldt (M) avgick hade skatteintäkterna minskat med ungefär 300 miljarder jämfört med år 2000. Jobbskatteavdrag, slopade arvsskatter och slopade förmögenhetsskatter har ett pris. Mindre pengar till välfärden och en pressad äldreomsorg. Fler äldre att ta hand om per anställd, låga löner, otrygga anställningar. Färre som får hjälp över huvudtaget, trots att behoven ökar. Om du inte är äldre och rik förstås och kan köpa dig hjälp på den privata marknaden och göra generösa rut-avdrag. Men få är så rika.
De senaste årens socialdemokratiskt styrda regeringar har inte vänt den här trenden. Efter Januariavtalets avskaffande av värnskatten är den sammanlagda skatten för höginkomsttagare nere på nivåer som vi inte har haft sedan 60-talet. Det är klart att det känns.