Göran Greider: Märket som förlamar

Ibland undrar jag om det verkligen behövs fler fackförbund än de fem som är med och sätter det så kallade märket inför avtalsrörelserna. Där ingår bland annat IF Metall och Unionen. De krävde inför årets löneavtalsförhandlingar 2,8 procent i höjda löner men överenskommelsen blev 2,2 procent. Sedan slutet av 90-talet är det detta så kallade Industriavtal som sätter normen för alla löneförhandlingar på den svenska arbetsmarknaden. Argumentet är att industrisektorn är utsatt för internationell konkurrens och för att inte svensk export ska skadas är det där som lönenivåerna måste avgöras. Ordet, eller rentav begreppet ”märket”, har i snart 20 års tid uttalats som om det gällde en gudomlig princip, en religiös dogm, höjd över varje kritik. Och alla ska anpassa sig därefter.

När Byggnads strejkade ett antal dagar var det i grund och botten inte lönerna striden gällde utan friheten att styra över arbetet i bygglagen via ett speciellt ackordssystem. Byggnads har en fantastisk och lång historia av arbetsplatsdemokrati som det sällan skrivs om. Konstigt nog har vänstern aldrig intresserat sig för denna demokrati på byggena. Ackordet är heller inte individuellt, utan ett gruppackord. Men det ger möjlighet för bygglagets medlemmar att lägga upp arbetet själva – vilket borde vara ett föredöme för många arbetsplatser. I medierna handlade det dock bara om lönekravet, som alltså översteg det där ”märket”. Strejken utmålades som en lyxstrejk, trots att det finns grupper inom Byggnads som tjänar uselt. Jag mötte en byggstädare häromdagen, en ung kille med rötter i Afrika, som önskade att Byggnads kunde utlysa en strejk för den underbetalda gruppen. Byggjobbarnas löner sätts i motsatsställning till exempelvis barnskötares eller undersköterskors – och konflikten omvandlas därmed från en konflikt mellan kapital och arbete till en konflikt mellan olika LO-grupper. Precis som borgerligheten vill ha det.