Ibland funkar den örfil som många kritiker av metoo framhållit som lösning på sexuella trakasserier och övergrepp, men ibland måste du vara avväpnande, kanske till och med le och lirka för att du misstänker att mannen som trängt in dig i ett hörn på tunnelbanan annars kommer att bli förbannad, kanske våldsam.

Som Katarina Wennstam uttryckte det i sitt sommarprat i somras: kvinnor arbetar ständigt brottsförebyggande när det kommer till mäns våld. Själv var jag till en början skeptisk till metoo. Jag ville inte dela med mig, vilket förstås ingen krävde. Men det tog bara någon dag innan jag insåg kraften i detta. Flodvågen av berättelser gjorde något med oss. Taket lyfte och frågan om mäns kollektiva ansvar, män som grupp, gick plötsligt att diskutera igen, efter att i många år ha varit omöjlig att diskutera vettigt.

Det har förstås funnits motreaktioner. Arga män som skriker om feminazister och lynchmobbar, trots att en förkrossande majoritet av berättelserna som delats inte pekar ut någon alls. Vissa kritiker går upp i limningen över att metoo har haft mage att problematisera även annat än våldtäkt, att metoo borde ta tag i det RIKTIGA problemet och inte blanda ihop våldtäkt med tafsningar och sextrakasserier.

Under dagarna metoo rasade som kraftigast stod jag med en vän utanför en krog och tog en cigg. En man kom fram och ville pussa henne och hon sa åt honom att backa. Han föreslog som en ”kompromiss” att han skulle få pussa på hennes jacka. Vi sa båda åt honom att backa. Det slutade med att han stod och skrek ”Det var ju ingen våldtäkt”, om och om igen. Tro mig vi vet gradskillnaderna, men många män verkar ha svårt att se dem. Många verkar anse att allt annat än våldtäkt är helt okej, eller åtminstone inte så himla farligt.

I sociala medier cirkulerar högerextrema konspirationsteorier om att metoo är en dimridå för att mörklägga våldet mot kvinnor i Mellanöstern. Man skulle lätt kunna bli tungsint. Men, männen som hatar metoo är, trots att vissa av dem är högljudda, faktiskt få. En ny undersökning från föreningen MÄN visar att majoriteten av männen är positiva till metoo.

Många kvinnor beskriver metoo som det största som har hänt dem. Och metoo pågår fortfarande. Fortfarande delas varje dag berättelser i grupper på Facebook, som möts av mängder av stöd, pepp och kärlek från andra kvinnor och icke-binära. Människor med erfarenhet av mäns sexualiserade våld har hittat utrymmen att berätta, det första steget till att kunna läka.

Dit in når inte männen som hatar metoo, eller kulturskribenterna som vill problematisera kvinnors ansvar. Berättelserna från metoo har bildat en bank att hämta styrka ifrån, en större berättelse att luta sin egen mot för att kunna agera. Antingen för att stå upp för sig själv, någon annan eller för att tillsammans hävda sin rätt. Som de McDonalds-anställda i flera stater i USA, som i september gick ut i en historisk endagsstrejk i protest mot företagets flathet när det gäller att ta tag i sexuella trakasserier.

Metoo har uppnått mycket, men den största vinsten är den kollektiva kraft vi i rörelsen kan hämta hos varandra. Revolutionen kan fortsätta.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.