Vad är då ”Något Annat?”
Att män också är offer för våld. Att hedersvåld är fruktansvärt. Att kvinnor minsann också slår män.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Allt det är sant, men i sammanhanget är det ändå typexempel på vad som kallas whataboutism – strategin att avleda uppmärksamhet från ett problem genom att föreslå att man diskuterar ett annat.
Mina arbetskamrater arbetar med våldsförebyggande, med pappagrupper för att stödja män att ta en mer aktiv roll i sina barns liv och halva ansvaret som föräldrar och med att stötta unga killar. Med ”Killfrågor”, en onlinejour för killar där de kan prata om erfarenheter av utsatthet för våld såväl som att själva vara förövare, om ensamhet, om relationer, om sex, om depression och osäkerhet. Med projektet ”En kommun fri från våld” – stöd till kommuner i att lägga upp våldsförebyggande arbete på alla nivåer. Ibland blir vi nedringda och ombedda att hjälpa till i processer, ibland är det mindre att göra. Aldrig har intresset för ”män som offer” (något det arbetas med varje dag, året om) varit så stort som när kansliet beslöt att ordna ett öppet samtal om Metoo och att mäns våld och övergrepp mot kvinnor behöver diskuteras mycket bredare.
Det handlar om män som inte lägger en minut på att ögna igenom vad som faktiskt görs för att stötta män som utsätts för våld, som lider av psykisk ohälsa, som utsätter sig själva för våld, men som provoceras enormt av tanken att de fenomenen och mäns våld mot kvinnor är en del och resultat av en kultur och normer vi alla delar.
På sociala medier ser jag folk raljera om hur lite som görs, samtidigt som det faktiskt görs mer än på länge. Varenda stadsdelsförvaltning adresserar de här frågorna, relationsvåldsenheterna pratar om det, de kvinnojourer som är anslutna till Roks och Unizon har arbetat med våldsförebyggande och maskulinitet i flera årtionden, RFSL Stockholm informerar om våld i samkönade relationer, det bedrivs en kamp för inkludering och mot machonormer i var och varannan idrottsförening i Stockholm, Rädda barnen i region öst bedriver ett fantastiskt arbete mot våld i norra Stockholm, för ett knappt år sedan beslutade den rödgrönrosa majoriteten att införa MVP (Mentorskap i våldsprevention) i Stockholms stads skolor.
”Varför pratar ni inte om …”-retoriken är för det första alltså helt felaktig, men också så irriterande kontraproduktiv. Irriterande för att insisterandet om att mäns våld mot män inkluderas när kvinnor lyfter mäns sexualiserade våld mot kvinnor aldrig motsvaras av en vilja att politisera frågan om mäns våld mot män oberoende ifall kvinnor tar upp mäns övergrepp och våld mot kvinnor. Undantaget är så klart viljan att ta upp ”De Andra” männens våld, i kommentarsfält råder det ingen brist på försök att spåra ur samtalet efter vittnesmål om trakasserier, kränkningar, övergrepp och utnyttjande i medie- och kulturvärlden med att förklara att det är värre med hedersvåld, i förorten eller i Saudiarabien. Den här osvikliga vanan att hålla feminismen ansvarig för uppgiften att lösa mäns problem är en spegel av hur kvinnor förväntas ta ansvar för mäns relationer, omsorg och vård. C’mon killar, kan vi försöka börja ta det ansvaret?
Det är lite av en vakenmardröm att se svar på Metoo på sociala medier; alla invändningar om ”gör x i stället” är ju bara att själv göra i sin vardag för den som vill. Och att frågan reduceras till en fråga om individuell skuld eller oskuld – med bedyranden som ”jag är inte ansvarig för andras gärningar” och ”inte alla män” snarare än fokus på vad man faktiskt kan göra tillsammans där man verkar. Och det är mycket som borde och kan göras. Mäns våldsutsatthet såväl som övergrepp mot kvinnor, mäns hälsa, mäns våld mot varandra, kvinnor och sig själva kan och bör vi lyfta där vi är verksamma. Sverige är världens kanske mest organiserade samhälle och Stockholm är inget undantag. Folk är medlemmar i scouterna, korplag, studentkårer, hemvärn, rollspelsföreningar, fackklubbar och gud vet vad. Vi måste ta de här frågorna bort från positioneringsspel online och lyfta dem i de rum och sammanhang vi verkar i till vardags.
