Göran Greider: Man vet inte vad ett träd är förrän det dör

Du vet inte vad ett träd är förrän du fällt det. Först när man ser allt ljus som plötsligt väller ner från himlen går det att fatta hur mycket solljus lövverket har stått i vägen för och ofta räddat mig från. Träd skulpterar himlen. Liksom även jorden under dem, där de bestämmer vad som får växa. Och det är ju också så att varje träd är en individ, med sin särskilda historia. Ett tungt snöfall för länge sen har böjt häggens stam. Ett fågelbo jag aldrig sett syns plötsligt. 

Jag, eller rättare sagt en kompis till mig, klättrade upp på en stege som vi lutat mot en rätt så gammal hägg och sågade av den vid midjan. I flera år har jag hört olycksbådande knirkanden från den, häggar har en tendens att bara helt plötsligt knäckas, men jag ville inte bli av med hela trädet, så bara halva togs bort. Häggar är fantastiska på att skjuta nya skott, så mitt gama träd lever vidare. Under dess krona har jag läst hundratals böcker. Det reser sig intill den ”sunken garden” där jag sitter i en stol på bottnen. När den blommar är det som att sitta under ett stort, stillastående moln eller försomrigt snöfall. Mätarlarver har ramlat ur dess krona och krupit över en boksida och sedan stannat vid kanten av boksidan och pejlat rymderna och försiktigt backat tillbaka. Genom åren har jag läst om vad hägg använts till, exempelvis till att hålla möss borta med sin lite fräna doft eller som skaft till räfsor.