Det är ett stående inslag i debatten: män som har åsikter om kvinnors barnafödande. De kommer från alla läger, resonemangen – som oftast lyder ”skaffa barn” snarare än ”skaffa inte barn”.
Aktuellt rapporterade häromdagen att var fjärde ung kvinna tvekar inför att skaffa barn. Det väckte oro och moralpanik hos Magnus Olsson, SD:s gruppledare i Malmö, som föreslog kampanjen ”Våga föda 2026” med motiveringen ”annars vinner Mohammed”.
I samma veva skrev teologen Joel Halldorf en text med budskapet ”säg upp dig från ditt välbetalda jobb och bilda familj”, som ett svar på filosofiprofessorn Erik Angners resonemang om att barn inte gör oss lyckligare.
Kan killrådet snacka ihop sig och formulera gemensamma krav, kanske?
Skämt åsido: både Angner och Halldorf grundar sina resonemang i undersökningar om lycka. Det är en intressant diskussion, som jag uppskattar, och det är inte konstigt att de kommer fram till olika slutsatser: lycka är svårt att mäta.
Men det fascinerar mig att Halldorf gör en så grund analys: som om det handlar om barn eller jobb, som om alla är karriärsdrivna individualister som söker ”nya utmaningar” på bekostnad av barnafödande. I verkligheten är jobbet, för de allra flesta, inget man kan välja bort – och arbetet kan så klart vara en stor källa till meningsfullhet, till lycka.
Det jag framför allt reagerar på är avsaknaden av jämställdhetsperspektiv. I klarspråk: bristen på förståelse för kvinnors situation. Rasismen, okunskapen om steriliseringar och den tvivelaktiga kvinnosynen i SD-Olssons inlägg åsido: här finns mer krisinsikt än hos Halldorf.
För han skriver ju, trots allt, att ”ersättningar och liknande” behöver ses över. Här finns åtminstone en uns av förståelse för att det finns något som heter ekonomi och att den ofta är ett hinder för kvinnor som funderar på barn.
Sex av tio kvinnor har inte råd att bo kvar i sin lägenhet efter en separation, och kvinnor bor i regel mindre än män när de skaffar eget boende
Låginkomsttagare – för sådana existerar, trots den enkelspåriga bild Halldorf målar upp – och ensamstående kvinnor kämpar med de mest grundläggande utgifterna, som hyra och mat.
I 148 av Sveriges 290 kommuner råder bostadsbrist. Sex av tio kvinnor har inte råd att bo kvar i sin lägenhet efter en separation, och kvinnor bor i regel mindre än män när de skaffar eget boende. Tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster har svårigheter att äta sig mätta.
Och – detta måste man tydligen upprepa gång på gång – alla vill inte ha barn. Det måste vi sluta förfasas över. Det samhället kan göra i frågan om barnafödande är att se till att de som vill men av olika anledningar inte vågar eller kan skaffa barn får bättre förutsättningar. Att diskutera barnafödandet – och att ge rekommendationer – utan att analysera kvinnors förutsättningar och fördelningen av resurser och ansvar är helt enkelt för slappt.
Man kan tycka att barn är en viktig del av meningen med livet, men ändå tvivla. Många har familjen långt bort, vid en separation kanske pengarna inte räcker till en egen bostad, och i de flesta städer är bostadskön lång.
Visst kan barn göra oss lyckligare, men det handlar ju om kontexten, om förutsättningarna. I männens resonemang om barnafödandet får dessa mycket liten plats.
Skaffa barn, bli lycklig. Skaffa inte barn, bli lycklig. Tänk om det fanns andra saker som påverkade våra lyckonivåer. Som att ha någonstans att bo – även med barn, även utan partner. Man kan vara olycklig även som förälder, precis som man kan vara lycklig utan barn.
Personligen hoppas jag att jag blir mamma en dag, men jag vet att det kan leda till en tuff sits om jag och min partner skulle separera. Min familj bor 40 mil härifrån, mina pengar räcker som mest till en etta. Det är mycket begärt att be individen trotsa rädslan medan samhället drar sig tillbaka.
