I en intervju i DN i förra veckan säger statsminister Magdalena Andersson att hon inte stänger dörren till Nato och att Ryssland inte ska diktera vad som är bäst för Sverige. Men att hennes slutsats ändå är att det är bäst för Sveriges säkerhet att vi är förutsägbara i det här läget.

Jag håller i grunden med. Både om vår rätt att själva bestämma – och om att ett Natomedlemskap inte är det bästa sättet att just nu bygga säkerhet, varken på kort eller lång sikt.

I förra veckan besökte jag Växjö och deltog i stadens firande av internationella kvinnodagen. Vi som möttes där talade om både kriget i Ukraina, barnmorskekrisen, kvinnors löner och mycket annat, samtidigt som vi också kunde skratta och spontant sjunga allsång till Lill Lindfors ”En man i byrån”.

Situationen var ändå lite märklig. Är det vettigt att prioritera feminismen mitt under ett brinnande krig i Europa?

Svaret är ja. Nu behövs feminismen, kanske mer än någonsin. Både för att det i kristider finns möjligheter till förändring och för att kriser innebär en risk för backlash. Apropå det ordet, som Susan Faludi skrev en bok om för drygt 30 år sedan (om tillbakagången för feminismen i USA), så tänker jag på en annan av hennes böcker, ”Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna”. I den visade Faludi att den 11 september i USA ledde till en kollektiv längtan efter den starke mannen och den anpassat svaga kvinnan. Trots att fler män än kvinnor dog när tvillingtornen rasade och trots att fler kvinnor än män deltog i det akuta räddningsarbetet letade medierna bilder på starka män som hjälper svaga kvinnor. Det gör något med oss, med vår genusrelaterade självbild. Faludis tes är att vi i kriser går tillbaka till våra nationella myter för att känna oss trygga.

Visst ser vi i den dagliga rapporteringen från Ukraina ibland bilder på kvinnor som bygger barrikader och tillverkar molotovcoctails och jag har hört intervjuer med män som tvingas vara kvar i landet, men som är rädda och gömmer sig.

Men någon större diskussion förs inte om det orimliga i att alla män 18–60 år har en plikt att försvara landet mot den ryska invasionen, medan kvinnor inte har någon motsvarande plikt. 

Även i rapporteringen av civila dödsoffer lyfts det påfallande ofta fram som en särskild tragedi att kvinnor och barn dödas. Visst är det en större tragedi när barn dödas. Men alla människor är lika mycket värda, män som kvinnor. 

Kvinnor är varken försvarslösa eller svaga. Vi är starka och kapabla.

Om vi mitt under pågående krig inte driver jämställdhetsfrågan kan vi vara illa ute. Om vi släpper garden nu banar vi väg åt politiker som fnyser åt feminismen och formar en politik som gynnar de starka. Riktiga jobb åt riktiga män. Mer militärt försvar. Barnmorskekrisen prioriteras ner…

Men krisen kan innebära en annan vändpunkt. 

Låt oss minnas att trettiotalsdepressionen pågick när Alva Myrdal påbörjade sitt arbete för bättre mödravård och barntillsyn, 70-talets dagisutbyggnad skedde i en tid av oljekriser och Bengt Westerberg införde sin pappamånad mitt under brinnande 90-talskris.

Att bygga säkerhet handlar om att skapa ett motståndskraftigt grönt jämställt och jämlikt samhälle, med starka sociala skyddsvärn. Kan vi också behöva försvara oss med vapen? Ja. Men det är inte den viktigaste förutsättningen för vår säkerhet. •