Jenny Bengtsson: Lojal är den som yttrar sig

Under pandemin har frågan om tystnadskultur och visselblåsning aktualiserats. Igen, ska sägas, eftersom tysta arbetsplatser knappast är ett nytt fenomen i Sverige. Tystnadskultur har diskuterats otaliga gånger tidigare och undersökts flera gånger i olika branscher och varenda gång har det kunnat konstateras att många anställda inte vågar yttra sig på eller om sina arbetsplatser. Varje undersökningsresultat har gett samma effekt - det rasas lite här och där. Ingen enda normalt funtad människa har någonsin skrikit sig hes för arbetsgivares rätt att tysta sina anställda. Hoppfullt ändå, att det verkar finnas någon form av bred enighet i att tystnadskultur är dåligt.

Nu är ämnet på tapeten igen efter en rad avslöjanden om hur visselblåsare behandlats och om hur kränkningar på arbetsplatser kunnat fortgå för att arbetsgivare inte gjort någonting och de anställda inte vågat säga något. Åter igen ställs krav och krävs skärpning, bot och bättring. Medier rapporterar och politiker dundrar ut ”hårdare straff” i samma takt. Men ärligt talat - det är inte ens någon som åkt dit ordentligt för att ha utsatt en anställd för bestraffningar efter att denne larmat, visselblåst, kritiserat eller kalla det vad man vill. Att kräva hårdare straff för sådant som i princip ingen döms för känns i regel inte som en särskilt träffsäker åtgärd.