Mycket ryms i ett samtal vid en bardisk; krogarnas öppettider, Martin Almgren, avhysningen av EU-migranter, statens våldsmonopol i relation till kommunernas självstyre, fri rörlighet för människor i en global värld, relationen mellan religion och politik och demokrati kontra anarki för att bara nämna några. Det var stora ämnen, svåra ämnen. De flesta snuddade vi bara vid. En sak återkom dock. Man behöver ha perspektiv så att man kan se samma sak från olika håll. Klarar man det upptäcker man att ”de andra” inte är så konstiga i alla fall, de har bara en annan utgångspunkt eller en annan prioritering. Om man orkar sätta sig in i deras sätt att tänka så förstår man mycket bättre varför de reagerar som de gör – och då kan man också prata om det och man kan behålla respekten för varandra. 

Det skulle jag vilja påstå är en nyckel i samtal med andra, i synnerhet med dem som vi tycker är konstiga. Man måste behålla respekten, inte demonisera, inte avhumanisera. ”Den andre” är en människa, liksom jag. ”Den andre” har tänkt och upplevt, liksom jag. Alla ideologier, religioner och filosofier som avhumaniserar ”den andre” är potentiellt farliga. Det spelar ingen roll om det är anarkister som avhumaniserar statens representanter, muslimer som avhumaniserar kristna eller stockholmare som avhumaniserar ”lantisar” (eller tvärt om!). Om en radikal ideologi blir för stark så blir den en fara för gemene man. Och ”gemene man” är du och jag, helt vanliga människor som kanske inte bryr sig särskilt mycket om vare sig den ena eller andra sidan och som helst hade stått utanför. Det är vi som kommer i kläm. Så har det varit i varje revolution, i varje religionskrig, i varje klasskamp. Den ena härskareliten har ersatts av en annan och de som fått betala har varit de helt vanliga människorna som blivit soldater, martyrer, flyktingar eller offrade som bönder i ett schackspel. 

Ideologier som avhumaniserar sin fiende verkar ofta starka och stiliga, kraftfulla och pålitliga. De är förföriska. De ger sina anhängare stolthet, mening, trygghet och tradition. Men på vägen trampar de sönder inte bara sina motståndare utan också alla som är som folk är mest, alla som inte är i toppen. De är en fara för folket, fast många bländas av dem och tror att de är räddningen. Lita aldrig på en ideologi som inte respekterar och lyssnar på sina fiender, de respekterar inte heller sitt ”fotfolk”. Som gräsrot i en elitistisk rörelse är man inte mer än kanonmat.

Detta fick jag ut av samtalet som fördes vid bardisken mellan staten och kommunen, den ideella sektorn och den religiösa. Det är stort att få sitta så tillsammans. Och kanske är det just tack vare att Lindesberg är en liten stad som det kunde ske.