2,5 procent. Det är inte mycket. En bra bit under en folköl och än längre från riksdagens fyraprocentspärr. Det finns mycket att säga om vårens stora partisympatiundersökning från SCB, men Liberalernas fortsatta kräftgång ner till två och en halv procent är ändå värt en extra tanke.

Så går det när man flörtar med fascismen, det är den första och självklara analysen. Uppenbart var inte väljarnas problem med Liberalerna att de varit för mjuka och mesiga i mitten. Då blev heller inte lösningen på problemet att öppna dörren för ett blåbrunt regeringsunderlag. Jaha, då vet vi det. Men vad är i så fall väljarnas problem med Liberalerna?

Med oro kan vi se hur frihetliga världen åsidosätts och hotas runt om i världen. Allt fler länder som vi känt som demokratier som Indien, Ungern och Polen har i en rasande takt gått i auktoritär riktning. Men inte heller i denna konflikt har Liberalerna i Sverige de senaste decenniet burit fram den frihetliga fanan. Vår oro för utvecklingen har inte stillats av vare sig Nyamko Sabuni eller Jan Björklund. Det är inte mot dem jag väljer att luta mig när grundläggande demokratiska värden ifrågasätts. Och uppenbart inte väljarna heller.

Den antiliberala hållning som genomsyrat Björklunds skolpolitik har nu krönts med att öppna upp för att ge Sverigedemokraterna inflytande över regeringsbildande. Naturligtvis rimmar det illa med vad den som vill rösta på ett liberalt parti längtar efter. Väljarnas två och en halv procent är en tydlig fråga till Sabuni:

Vad ska vi med Liberalerna till om de inte är liberaler?

Kanske har Liberalerna som parti spelat ut sin roll. Från att ha varit allas mesiga andrahandsval är de idag snarare allas opålitliga sistahandsval. Min gissning är att de försökte ta sig ur den där mjuka mittenfållan och bli ett parti att räkna med, bortom snällheten. Till viss del måste jag säga att de lyckades. Av snällism finns inte mycket kvar. Men än tydligare är att de tappade sin USP. Både det socialliberalt filantropiska och det ideologiskt frihetliga suddades ut.

Då tvingas gamla folkpartiväljare att se sig om efter något annat. Den som vill ha rakryggad liberalism väljer istället Centerpartiet och för den socialliberala väljaren är Socialdemokraterna ett mer logiskt val. Inte heller lyckades Liberalerna vinna de som gillar den nya framtoningen med hårdare batonger, mer kontroll och ett ohämmat flörtande med extremhögern. Inte så konstigt i och för sig. För den som vill ha en auktoritär politik är det rimligare att välja något av de mer eller mindre mörka partierna på högerkanten.

Det måste ändå anses som något av en paradox att det gamla frisinnade liberala folkpartiet säckar ihop samtidigt som vi med pompa och ståt firar att den parlamentariska demokratin i Sverige fyller 100 år. Även om vän av ordning vill påminna om att de parallellt med kvinnlig rösträtt också länge krävde fortsatt inkomstkrav för rösträtten. Men oaktat det så är en av de äldsta politiska krafterna i landets demokratiska historia nu på väg att fullkomligt raderas ut. Det är faktiskt lite deppigt. Samtidigt helt logiskt.

Idag är Liberalerna snarare motsatsen till ett tryggt mittenparti. Svaret på frågan ”Behövs Liberalerna?” måste nog bli nej. Nittiosju och en halv procent av väljarna i SCB:s partisympatiundersökning har rätt helt enkelt.

Vad svensk politik skulle må bra av idag är istället att fler står upp för äkta liberala grundvärden och mänskliga fri- och rättigheter. Dessutom behövs en tydlig ekonomisk konflikt mellan vänster och höger, så vi kommer ur det här med att alla klafsar runt i en sörja av identitet, fördomar och allmänt tyckande. Politik handlar faktiskt också om att göra, att åstadkomma förändring. Till det har vi ingen glädje av Liberalerna, däremot skulle en socialdemokrati som rätade lite mer på ryggen kunna göra nytta, om det lär jag återkomma.