Ledare. Göran Greider.

2020-01-29 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Liberaler måste lära sig tala med Vänsterpartiet

De flesta partiledare brukar klaga på polariseringen i politiken och inte minst i sociala medier. Samtidigt påminner de själva rätt mycket om åtta polariserande och twittrande troll.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag vet inte hur mycket det debatteras inom Vänsterpartiet just nu, efter den senaste tidens spektakulära händelser. Att Vänsterpartiet gemensamt med moderater och kristdemokrater lyckas få fram mer pengar till välfärden i kommunerna invänder få på den vänstra halvan av politiken emot. Lika lite som någon på den halvan protesterade mot Jonas Sjöstedts åtminstone delvisa punktering av tokprivatiseringen av Arbetsförmedlingen förra året. Själv jublade jag. Och jag har knappt mött en enda gräsrotssocialdemokrat som inte glatt sig över det Vänsterpartiet åstadkommit.

Däremot har grinigheten på högsta S-nivå varit påfallande: De tjurar över att Sjöstedt lagt krokben för samarbetspartierna.

Det som skaver är förstås att Vänsterpartiets framgångar förutsätter stöd från ärkefienden Sverigedemokraterna. Utan SD:s stöd hade det ju inte gått.

Hur problematiskt är det?

Bidrar Vänsterpartiet nu till normaliseringen av Jimmie Åkessons parti?

Ja, i någon mån är det tyvärr så. Det parti som varit mest kritiskt mot att ge SD någon form av inflytande överhuvudtaget har nu agerat så att SD, i alla fall indirekt, kan påverka svensk politik. Det är bara dumt att förneka det med den vanliga frasen – som tidigare mest hörts på högerkanten – att ”vi lägger våra förslag och vilka som röstar på det kan vi inte ta hänsyn till”.

Det håller inte. Det är bättre att erkänna det pris i normalisering av SD som V-ledningen och vi alla nu tvingas betala.

Trots det anser jag att Vänsterpartiet gör helt rätt. I rent dagspolitisk mening är det en väldig poäng att konkreta välfärdsfrågor för en gångs skull hamnar överst på agendan. Privatiseringen av Arbetsförmedlingen var och är en högst konkret fråga som, hur det hela till slut än avlöper, får stor betydelse för tusentals arbetslösa, inte minst i landsbygden. Och pengarna till kommunerna kan vara avgörande för att hindra avskedanden i offentlig sektor – avskedanden som skulle späda på det missnöje som i sista hand göder SD.

Vänsterpartiet har, åtminstone för en tid, genom sitt agerande plötsligt fått andra sakfrågor än migration och brott att hamna i fokus. Det är värt mycket.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men ännu viktigare är att pressen nu ökar på regeringen och samarbetspartierna att på något sätt häva isoleringen av Vänsterpartiet. Sittande regering, ja själva Januariavtalet, existerar därför att Vänsterpartiet släppte genom det i början av förra året.

Det är smått ofattbart att Stefan Löfven och övriga partiledare bakom Januariavtalet trott sig kunna räkna med att Vänsterpartiet snällt och stillastigande skulle gå med på alla de politiska förslag i 73-punktsöverenskommelsen utan att bråka. Situationen vi har nu är definitivt inte överraskande.

Det går att argumentera filosofiskt i dessa frågor. Själva idén att ett 73-punktsprogram ograverat ska kunna hålla under en lång mandatperiod strider mot verkligheten själv. Samhället förändras snabbt. Kriser kommer och går. Förutsättningar förändras. Att slå fast 73 punkter och ge dem en mer eller mindre helig status är helt enkelt befängt.

Men det är något mer här också: Kan politik vara helt ren, helt moraliskt fläckfri? De ledande socialdemokrater som gnäller över Vänsterpartiets agerande gör det naturligtvis mest av partitaktiska skäl. Men de som är förbannade på att V-ledningen nu tycks sanktionera SD, verkar dessutom nära en dröm om den rena politiken som jag tror är både omöjlig och direkt skadlig i det långa perspektivet: V har svikit i renhet.

 Vi har nog alla en mycket stark drift inom oss att dela upp världen i onda och goda och att hålla händerna helt rena från att vidröra det vi uppfattar som det onda. Många på vänsterkanten som var helt emot ett Januariavtal hyser nog den drömmen: Hellre mista allt inflytande än att kompromissa med de egna idealen. Ibland fruktar jag att vänstern trivs i förlorarrollen.  

Men jag tror att vi måste lära oss leva med dagspolitiska kompromisser. Det betyder inte att man måste ersätta sina egna ideal med det som uppnås i en kompromiss. Enskilda människor och partier bör framhärda i det de djupaste tror på, men de bör ibland vara beredda att fördriva ett större ont med ett mindre ont. I slutändan avgörs politiken heller inte i parlamenten, utan av de stora kraftmätningarna i samhället självt.  

Det enda rimliga nu är givetvis att regeringen och samarbetspartierna har modet att på ett eller annat sätt släppa in Vänsterpartiet i den parlamentariska värmen. De två borgerliga samarbetspartierna har särskilt svårt för det. De vill till varje pris behålla sin liberala renhet och ser varje utsträckt hand till Vänsterpartiet som ett förräderi. Det är ledsamt att bevittna dessa den liberala renhetens ryttare rida ut i en verklighet som är alldeles för komplex för dem. 

De flesta partiledare brukar klaga på polariseringen i politiken och inte minst i sociala medier. Samtidigt påminner de själva rätt mycket om åtta polariserande och twittrande troll som vägrar dela upp världen i annat än goda och onda.

Tala med Vänsterpartiet!

Släpp renheten!