I sådana krassa formuleringar avgörs svensk politik de närmaste åren och mer än så: Nationens humör avgörs! Jodå, effektiviseringar är alltid nödvändiga och ibland är de av godo, när till exempel ny teknik sparar arbete. Att spara resurser genom att med ny teknik tillverka en elcykel dubbelt så snabbt är utmärkt. Men det är ingen bra idé att i äldreomsorgen mata en gammal människa dubbelt så fort för att effektivisera. Men i praktiken, i den gråa kommunala tjänstemannavardagen, innebär ”effektiviseringar” i huvudsak – besparingar och åter besparingar.
Så om allt rullar på i gamla hjulspår så kommer vi de närmaste åren alltså att få se ännu mer förtvivlade förskollärare och barnskötare på förskolorna, uppgiven personal på fritids, alltmer pressade välfärdsarbetare inom äldreomsorgen och vården.
Skulle en riktigt djup lågkonjunktur med globala förtecken slå till, vilket inte kan uteslutas, står vi dessutom där med snabbt ökande arbetslöshet i ett läge där – med en måttstock hämtad från den fulla sysselsättningens fornstora dagar – massarbetslöshet egentligen redan råder.
Konsekvenserna kan bli enorma när det plötsligt blir ännu mycket svårare för stora skaror nyanlända att hitta ett jobb, för att inte tala om en bostad i det troligen sjunkande bostadsbyggandets tid.
Migrationen till Sverige är faktiskt, trots att vänstern inte riktigt vill erkänna det, sammantaget fortfarande ganska stor när anhöriginvandringen räknas in och hur man än ser på det så underlättar det knappast situationen framöver i olika så kallade utsatta områden.
De här beskeden om tillståndet i den kommunala ekonomin kommer samtidigt som alltfler bomber exploderar i landet, senast i Linköping och Malmö. Hårdare lagar om vapeninnehav och fler poliser är naturligtvis nödvändigt för att stoppa den utvecklingen. Men var så säker: Det kommer inte att på sikt lösa integrationen av arga unga män som idag intet väntar sig från samhällets sida. Ingenting annat än en bättre välfärd, skolsatsningar, upprustning av eftersatta områden och hopp om arbetstillfällen hjälper på lång sikt. När kommuner och regioner krisar ekonomiskt riskerar vi emellertid att få se raka motsatsen. Vi får följande absurda situation: Det stora behovet av personal inom välfärden som delvis bara kan lösas med att Sverige har en tillräcklig invandring av människor i arbetsför ålder kan inte täckas därför att kommunerna inte har pengar att anställa så många som behövs.
Sverige är egentligen inte en välfärdsstat. Sverige är några hundra välfärdskommuner. Men kommuner kan inte bedriva någon keynesiansk efterfrågepolitik och skuldsätta sig hursomhelst. Det kan bara staten göra. Och staten vill inte det.
Sverige har idag en så låg statsskuld att det borde vara fullständigt självklart med stora satsningar på välfärd, infrastruktur och grön omställning. Men all politik är just nu låst. Det konservativa blocket – SD, M och KD – vill varken veta av några nödvändiga skattehöjningar eller lånefinansierade investeringar. Socialdemokratin har mjuknat litet i dessa frågor men deras samarbetspartners C och L sitter ohjälpligt fast i skattesänkarträsket.
Välfärdstrycket måste öka, det är enda lösningen. Med det menar jag att vi opinionsbildare måste skrika högt om de växande behoven och de minskade skatteresurserna inom välfärden – och att fackföreningar och anställda måste protestera för allt vad tygen håller för att få det politiska etablissemanget att släppa taget om de 25 år gamla ekonomiska doktrinerna.
Istället för att vi inom vänstern går i taket över varje dum formulering vi hittar på Svenska Dagbladets ledarsida, borde vi koncentrera oss på den förnuftiga och långsiktiga frågan: Hur ska välfärden finansieras?
Rödgröna väljare greppar problematiken, ja. Men jag är övertygad om att betydande delar av den borgerliga väljarkåren också gör det. Även där finns det småbarnsföräldrar och gamla som måste in på ett äldreboende och jag skulle tro att även många på den kanten till och med fattar att det faktiskt är bra med fler fritidsgårdar (i motsats till Ulf Kristersson som nyligen raljerade över denna fina institution).
Om någon månad påbörjas arbetet på regeringens höstbudget. Inför det är ingenting viktigare än att budskapet om de bristande resurserna i välfärden hamras in.
Kris i befolkningsfrågan! hette en brandfackla som på 30-talet utslungades över landet. Budskapet från makarna Myrdal var då att Sverige kommer att kollapsa om inte en fungerande välfärdsstat byggs upp. Borgerligheten tog intryck. Nationen var ju i fara.
Det är den idag också. Låt välfärdstrycket öka!
