Hösten 2015 var en omtumlande tid, inte för oss som satt i våra bostadsrätter och villor, utan för de flyktingar som kom och de instanser vars skyldighet det var att bistå och hantera dem. Det kom så många flyktingar att Migrationsverket inte hade kapacitet till att hantera deras asylärenden, vilket har fått som följd att många av de som kom som minderåriga har hunnit fylla 18 under handläggningstiden.
Två år är en lång tid och de ensamkommande har hunnit bygga nya liv, knutit nya kontakter och är inställda på att stanna i Sverige. Dessa personer vill nu Migrationsverket, och en majoritet av Sveriges riksdagspartier, skicka tillbaka.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Efter två år av väntan, efter flykt över hav och berg ska de ensamkommande skickas hem. Ofta till länder som det fortfarande inte är tryggt att resa till, länder som svenska utrikesdepartementet avråder svenska medborgare att resa till.
Det är inte enbart moraliskt oförsvarbart att skicka tillbaka de ensamkommande, utan även en logistisk mardröm. Av de tusentals vars asyl avslås så kan bara en bråkdel skickas hem, helt enkelt för att deportationer är kostsamma, tidskrävande och överlag svåra att genomföra.
Varje deportation kostar Sverige både ekonomiska medel, stora avsteg från den humanitära stormakt vi en gång var, och förlusten av en medmänniska som offrat allt för att komma till vårt land. Trots detta vill uttalat solidariska partier, som Socialdemokraterna, skicka tillbaka de ensamkommande. Ännu värre är deras och Migrationsverkets oförmåga att förstå den ohållbara situationen för de personer som nekas uppehållstillstånd, men som av olika anledningar blir kvar i Sverige.
De lever kvar i landet – utan pass, utan möjlighet till att starta bankkonto eller arbeta. De står utanför samhället och förpassas till att bli en andra klassens invånare – allt för att politiken, med statsministern i spetsen, vägrar inse allvaret i situationen. Vägrar inse att ett skuggsamhälle på tusentals personer, befolkat av avvisade flyktingar, kommer att växa fram inom Sveriges gränser. I stället för att agera står han passiv och talar om en stram invandringspolitik och fortsatta gränskontroller. Allt medan skuggsamhället, de oseddas och oönskades parallella samhälle, växer fram.
Det är ett svek, inte bara mot de ensamkommande, utan även mot den socialdemokratiska grundstommen om alla människors lika värde. Slutligen är det även ett svek mot de slagord som så stolt ropades ut av statsministern – ”mitt Sverige bygger inga murar”.
Tiden är knapp. Inte för oss som tittar på, men för de politiker som bär ansvaret. Låt de ensamkommande stanna.
