Men i år framträdde jag där, lyckligtvis inte som musiker men väl som deltagare i ett samtal om dagens Sverige. Samtalet leddes av Lena Wolmner och de andra var Charlotta von Zweigbergk och Erik Sandberg. Båda har nyligen gett ut böcker om hur orättvisorna har djupnat under senare år. Charlotta von Zweigbergk skildrar i ”Fattigdomsfällan” hur en kvinna som levt ett gott yrkesliv som egenföretagare blir sjuk och snabbt hamnar i en ohållbar situation. Först efter ett halvår betalar Försäkringskassan ut en ersättning och då har kvinnan tvingats låna pengar av en vän, pengar som ändå inte räcker till de vanliga utgifterna. Hon blir ett fall för Kronofogden, och när hon söker socialhjälp får hon veta att hon i så fall måste lägga ner sitt företag. Så stupar vägen brant ner i fattigdom.
Erik Sandbergs bok handlar om en avgörande anledning till varför denna kvinna får det så svårt: den växande klyftan mellan de förmögna och dem som är hänvisade till en måttlig eller låg inkomst. Hans bok heter ”Jakten på den försvunna skatten” och skärskådar Sveriges dramatiska och alltför lite uppmärksammade utveckling mot en situation där det enda som riktigt lönar sig är att redan vara förmögen. En rad skatter har plockats bort som tidigare hyvlade av de stora rikedomarna, som förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatten.
Det hette att förmögenhetsskatten hämmade unga och duktiga entreprenörer, medan fastighetsskatten drabbade människor som -sedan urminnes tider ägde hus som råkade ligga i områden som blivit attraktiva. Ett av-görande skäl till att att slopa arvsskatten var att det gjorde det svårt för familjeföretag.
Vad gäller den slopade förmögenhetsskatten är det inte de företagsamma utan snarare de stora arvtagarna som gynnats, och detsamma gäller förstås arvsskatten. Fastighetsskattens orättvisor hade lätt kunnat avhjälpas om man satt gränsen högre.
Men nu tycks dessa reformer orubbliga, ja nästan heliga. Tanken att återinföra skatterna är politiskt dödfödd. Både de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna skulle försvara dem med näbbar och klor om de hotades, och inte heller Socialdemokraterna har någon tanke på att återinföra dem.
Följden blir att det enda sättet att stärka statens finanser är att antingen höja inkomstskatten eller ta ut nya eller högre indirekta skatter. Men borgerligheten, supplerad av Sverigedemokraterna, vill ha ännu fler jobbskatteavdrag, och redan en struntsumma på flygresor väcker ramaskri. Alla försök till större jämlikhet genom politiska åtgärder tycks omöjliga.
Vad kan man då göra åt eländet?
I vårt samtal utbrast Charlotta von Zweigbergk ”Revolution!” men tog genast tillbaka ordet med ett skratt. Så blir det ju: revolutioner förknippar vi med gatustrider och folkhopar som intar Vinterpalatset – alltså något som ter sig helt nattståndet och totalt ogenomförbart i dag. Men varför kan vi inte använda ordet ”revolution” om alla genomgripande samhällsomvandlingar? Vi talar utan problem om den industriella revolutionen, ja till och med om den andra och tredje industriella revolutionen (för den andra är elektriciteten symbolen, och den tredje är den som börjar med elektronikens segertåg, datorerna och biotekniken).
Thomas Piketty, den franske ekonomen, har myntat uttrycket ”den konservativa anglosaxiska revolutionen” om den stora samhällsomvandlingen som började kring 1980 och som förknippas med Margaret Thatcher och Ronald Reagan och förvisso även med ekonomer som Friedrich von Hayek och Milton Friedman. Det är i skuggan av den revolutionen som vi fortfarande lever. De slopade skatterna kan ses som typiska uttryck för den.
Margaret Thatcher skapade -revolutionens paroll: ”Det finns inget samhälle, bara individer.” Reagan motiverade de växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna med den så kallade ”trickle-down-teorin”. Från de rika sipprar pengarna ner till de fattiga, hävdade Ronald Reagan. Eller, med det indiska talesättet: ju mer elefanterna äter, desto mer skiter de, och ju mer de skiter, desto mer får småfåglarna att äta.
Både tanken att samhället inte finns och föreställningen att rikedomar sipprar ner är orimliga. Men de tongivande politikerna agerar som om de trodde på dem.
Det som krävs är alltså ett slags motrevolution.
Det betyder inte att vi ska tillbaka till 1970-talet. Nu har vi mobiler och internet, och så oändligt mycket annat har förändrats för alltid. Men det som var bra med 1970-talet var den relativa jämlikhet som då hade uppnåtts. Det är den vi måste sträva efter men i en tid som är så oändligt avlägsen och i de flesta avseenden överlägsen 1970-talet.
Tänk bara så mycket längre och friskare liv vi lever i dag! Livet är till sist det enda vi har (såvida vi inte tror på ett liv efter graven). Livet, det är sommarkvällar med koltrastsång, det är brödet och vinet, det är den kära och barnen och barnbarnen och kanske barnbarnsbarnen, det är vännerna, det är hela den stora, den grönskande världen.
Men även på detta vårt enda liv gnager ojämlikhetens mask. De välbärgade lever längre och friskare liv än de fattiga och förfördelade. Människor i Långedrag blir i genomsnitt betydligt äldre än människor i Angered. Sådan är den yttersta orättvisan.
Alltså: låt oss gå samman för ett längre, friskare, rikare liv åt alla!
Rättelse: I en tidigare version av texten stod att förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatten ägde rum under Göran Perssons regeringstid. Rätt är att bara arvsskatten avskaffades under den perioden. Texten är nu ändrad.
