Andreas Gustavsson: Lär sig liberaler och sossar något alls när Macron lämnar i full panik?

Om den franske presidenten kunde förvandla sig till en ledarsida så är sannolikheten orimligt stor att han skulle återuppstå som Dagens Nyheter. De har mycket gemensamt. Ja, nästan allt. Inte minst då definitionen av liberalism som något slags ideologiernas nirvana som med blott sin upphöjda rimlighet utplånar allt som är vänster och höger. Det är ett fantastiskt trolleritrick. Emmanuel Macron har mästerligt utfört varje magiskt moment. Positioneringen i mittens tomhet. Att kalla sig varken vänster eller höger. Eller att kalla sig både vänster och höger. Tredje vägen. Hjärta och hjärna, humanism och realism. En perfekt gottepåse för postpolitiken.

Nu har Macron panik.

Väljarna skulle hellre äta en torr baguette än rösta på honom en tredje gång, om det vore aktuellt. Men hans tid är förbi. Och väldigt, väldigt få hänger vid det här laget fast vid illusionen att hans politiska rörelse skulle utgöra något slags nytt evolutionärt tillstånd som tar samhället förbi eviga motsättningar. Kort sagt, väljarna avskyr Macrons projekt. Valet nästa år kommer att stå mellan vänster och höger. Utpräglad vänster, extrem höger. Därav panik. 

Macrons sista dagar ägnas därför åt att bädda in lojala personer i de avgörande institutionerna, allt för att skydda sitt eget arv, allt för att sabotera ett radikalt maktövertagande.

Den här processen har du kunnat läsa om i Dagens ETC, vår korrespondent Emma Sofia Dedorson följer givetvis Macron ända till mållinjen.

Demokraten gör en strålande spurt för just demokratin.

Den analysen kommer nog rätt snart från någon macronistisk ledarsida, kanske till och med i Dagens Nyheter.

Låt mig redan redan nu konstatera att den är felaktig. Och uppnäst arrogant. 

Inte bara är det tveksamt att lägga ut ett byråkratiskt minfält för sin efterföljare, sin folkvalda efterföljare. Framför allt är det utomordentligt störigt att behandla opinionsläget som ett ofattbart fenomen, inte som en direkt följd av ens egen gärning, ens egen ideologi.

Jodå, det finns en ideologi. Macron är marknadsliberal. Dagens Nyheter-marknadsliberal. Den sortens höger som gillar att positionera sig mot den andra sortens höger som hatar invandrare. Men likafullt höger, prakthöger. 

En ultraliberal president för de allra rikaste.

Så klassificerades Macron av aktivisterna i Gula västarna.

Det var rätt då, det är rätt nu. 

Han och ingen annan har vallat franska väljare rakt in i käftarna på Nationell samling.

Okej, han har haft viss hjälp av en splittrad, profilpåverkad vänster.

Under ett decennium har Macron genom sin gärning övertygat miljoner människor om att den etablerade politiken är ett elfenbenstorn där man gagnar sina närmaste och säljer ut massorna. Inte mer skatt för landets mest förmögna, däremot höjd pensionsålder för vanliga arbetare (motståndet fick honom till sist att backa). Hemskt gärna svälta offentlig sektor. Med mera. 

Han har gjort fattigare ännu fattigare, rikare ännu rikare. 

Den som anser att jämlikhet fungerar sammanhållande – och som en barriär mot giftig högerextremism – kan konstatera att man statistiskt måste backa nästan 50 år för att hitta ett lika katastrofalt läge.

Trots hans löften om att utplåna fattigdom.

Trots hans luddiga vision om att trygg centrism är precis vad som behövs för att förvandla konservativ nationalism respektive bryskt omfördelande socialism till historiska kuriositeter. 

Marknadstillvänd liberalism är verkligen hopplös.

Ja, obildbar.

Macrons eko ringer i Dagens Nyheters kombination av att glorifiera ekonomisk högerpolitik men förkasta Sverigedemokraternas etniska och kulturella fixering, som om det senare skulle kunna vara effektivt utan att det första korrigeras.

Hans eko klingar högt och klart i Centerpartiet, till tidens slut ovetande om att allt man är och gör fungerar som drivmedel för Sverigedemokraterna. 

Hans eko dånar i Socialdemokraterna, eller i alla fall dess utförare, som skulle välja en Macron alla dagar i veckan framför en Mélenchon, eller en Thand Ringqvist framför en Dadgostar. Ser de inte vad som händer i Storbritannien där Keir Starmer verkar vilja bjuda synnerligen obehagliga Nigel Farage på makten? Tydligen inte. 

Macrons koncept att såga av sin egen gren kommer aldrig att genomskådas på den största liberala ledarsidan, som redan 2022 slöt sig som en mussla:

”Att kalla Macron nyliberal för att han har reformerat arbetsrätten samt sänkt bolags- och förmögenhetsskatterna är ungefär lika begåvat som att kalla Joe Biden kommunist för att han vill höja dem i USA. Kontext spelar roll.”

Ja, kontext spelar roll. 

Ekonomisk press mot stora väljargrupper är perfekt grogrund för den som erbjuder simpla måltavlor för växande missnöje.

Den där ledaren i Dagens Nyheter hade ändå en skarp poäng. Just den var riktad mot svenska Socialdemokraterna.

”Man måste förstå de ekonomiska mekanismerna bakom missnöjet, förklarar de gravallvarligt. Sedan gör de upp med liberaler för att hålla populisterna ute. Det är ganska dråpligt.”