”Eller så slänger vi alla ortenbarn i sjön och ser om de flyter”. Det var satirikern Kent Wistis smått geniala kommentar till de förslag om barn i utsatta områden som duggade tätt för någon vecka sedan (först ville L språktesta tvååringar, sedan ville M snabbutreda alla femåringar i orten för ADHD, sen toppade SD med att vilja införa statussänkande skamstraff för nioåringar).
Förra året utkom Magnus Marsdal, norsk vänsterjournalist, med boken ”Listhaugs metode”. I den beskriver han den taktik varmed högerpopulismen kapar den politiska debatten. Den svenska valrörelse vi sett kunde tyvärr inte vara en bättre illustration. Marsdal beskriver taktiken med djurliknelser. Steg 1: Den fräcka apan — du lanserar ett grovt antidemokratiskt förslag eller kommentar. Steg 2: Det oskyldiga rådjuret — du blir ledsen över hur misstolkad du blivit, men också bekymrad och oroad över hur smal åsiktskorridoren blivit. Steg 3: Det rasande lejonet — du går till attack mot dina kritikers intolerans och ovilja att ”erkänna problemen”.
Et voilà, du har lyckats flytta diskussionen från resurs- och fördelningsfrågor eller kanske klimatfrågan, till värderings- och moralfrågor. Den redaktör som nyss förberedde ett inslag om skogspolitik eller löneutvecklingen får i sista stund kasta om programmet för att få med den senaste heta debatten om, exempelvis, vilka nationsflaggor som kidsen viftar med, eller inte borde vifta med, från studentflaken. Det funkar nästan varenda gång.
De förslag som den fräcka apan lägger fram är aldrig ogenomtänkta eller slumpmässigt valda, i motsats till vad man kan tro. Om vi granskar ett av dem närmare ser vi att de tvärtom är sinnrikt utformade små kakor med en flytande kärna av arsenik.
Ta M:s förslag om ADHD-testning. Kritiken blev massiv. Det oskyldiga rådjuret svarade: ”Men vi har ju lagt fram det här förslaget för att vi vet att familjer i utsatta områden har sämre tillgång till vård! Det här förslaget skulle garantera en mer jämlik tillgång på neuropsykiatriska utredningar! Om de inte vill kan de ju bara tacka nej!”. Hmm, det låter ju ganska… vettigt? Ett erbjudande om förtur till utredning är kanske inte en dum sak — i synnerhet inte sedan Moderaterna själva försämrat tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms ekonomiskt svaga områden. De kritiker som varit mest indignerade står där med lång näsa.
Det är naturligtvis ingen slump att M valde att inte formulera förslaget just som ett erbjudande om förtur. Glasyren på kakan måste ju vara provocerande. Den innehåller aromer av rasism och klasshat genom att beskriva femåringar i ekonomiskt svaga områden som gängkriminella på jäsning. Men under glasyren finns ett svampigt lager som ibland är ganska vettigt – som det ovan – men som oftast helt enkelt är fullständigt orealistiskt, ogenomförbart och inte så sällan direkt olagligt. Skamstraffet för nioåringar är ett sådant exempel. Det finns ingen myndighet i Sverige som skulle administrera ett sådant system och heller inget lagligt utrymme för det. Förslaget faller sönder av bristande inre logik inom loppet av timmar, och det vet den fräcka apan mycket väl. Men de timmarna räcker för att ånyo skifta fokus i politiken från brinnande akuta resurs- och fördelningsfrågor och tillbaka till värderings-och moralfrågor. Och när förslaget sönderfallit och dess politiska fjuttighet är uppenbar framstår styrkan i kritikernas indignation som överspänd och lite löjlig.
Att vänstern reagerar är begripligt. Provokationskakorna kränker de djupaste principer vi har om likvärdighet och demokrati. Men om vi inte ibland kan avstå från att käka upp de mest uppenbara provokationkakorna är vi nog förlorade. En mer självdisciplinerad hållning i reaktionen underminerar högerpopulismens självspelande piano.
