Henrik Jalalian: Kvartal ville läxa om upp medierna om Gaza – bjöd på en uppvisning i argumentationsfel

Jag har fått mycket positiva reaktioner på artikeln om de israeliska soldaterna som valt att vittna om vad de sett och gjort i Gaza. Det är hårresande berättelser. 

Undantaget är nättidningen Kvartal. Den israeliska journalisten David Stavrou, nordenkorrespondent för Haaretz, har skrivit en drapa riktad mot de svenska mediernas rapportering – däribland min artikel. Han menar att de svenska journalisterna inte ”kan förstå” de israeliska soldaterna. 

Kvartals motto är ”tänk själv”. De har ofta ett tilltal av att vara mer sansade och pålästa än andra. Men påfallande ofta får man istället möta intellektuellt snömos paketerat i ett akademiskt språk. 

David Stavrou har fattat galoppen. Denna text är ett så bra exempel på ovanstående att jag tänkte den kunde passa för en folkbildande insats. Texten kunde rent av studeras på en universitetskurs i kunskapsteori – som exempel på vanliga argumentationsfel. 

Argumentionsfel är alltså argument som kan låta lärda, men egentligen inte bevisar det man påstår.

Låt oss gå igenom dem i ordning!

1. Halmgubben

Vi börjar med det klassiska argumentationsfelet ”halmgubben” – där man attackerar ett argument som motståndaren inte har framfört. 

En av Stavrous huvudpoänger är att inget i de israelisa soldaternas vittnesmålen ”bekräftar påståenden om folkmord eller avsiktlig svält”. 

Det enda problemet är att ingen av de medier som han angriper påstår något sådant. Min egen text behandlade uppgifter om att Israel använder mänskliga sköldar, särskilda ”utrotningszoner” (där alla som rör sig är legitima mål) och att byggnader sprängts utan militärt syfte. 

Påståenden om folkmord och svält av civilbefolkningen är mycket intressanta och det pågår rättsprocesser om detta i Haag. Men det tas inte upp i min text och inte heller i något av de andra svenska medier som rapporterat om saken. Det är magstarkt att påstå att soldaternas berättelser ”utnyttjas” – när man själv kommer med osakliga påståenden för att driva hem en poäng. 

2. Guilt by association

Stavrou skriver att många israeler har starka invändningar mot Breaking the Silence. ”Många svenskar skulle nog höja ögonbrynen om svenska organisationer långt ut i den politiska periferin skulle sätta agendan för Sverigebilden utomlands.”Vad vi ser här är ett av de vanligaste argumentationsfelen – ”guilt by association”. Genom att utmåla en organisation som kontroversiell kan man minska dess trovärdighet, utan att sakligt påvisa någon brist.

Hur många som tror på ett argument avgör inte dess giltighet. Inte heller hur kontroversiell avsändaren är. I journalistiska kontexter är  visselblåsare oftast en liten minoritet – som riskerar stora konsekvenser. 

Argumentet är dock särskilt märkligt eftersom det framgick med all önskvärd tydlighet i min text hur kontroversiella Breaking the Silence är.  En av textens huvudpoänger är nämligen hur svårt och ensamt det är att gå emot sitt eget land och att bli utpekad som landsförrädare. Även SVT beskriver att Breaking the Silence är hårt kritiserade i Israel.  

3. Känsloargument och dubbla måttstockar

Det är inte nödvändigtvis fel att väcka känslor i argumenterande texter. Men det går att notera att Stavrou genomgående beskriver Israels krigsbrott i återhållsamma ordalag. Hamas brott beskrivs däremot grafiskt för att väcka läsarnas känslor. ”Dess militanter kan halshugga, våldta och avrätta civila, bränna människor levande och ta barn som gisslan.”

Här tror jag texten tjänat på att referera till exempel och faktaunderlag för dessa tydliga krigsbrott och att i så fall använda motsvarande språk för att beskriva Israels (det finns uppgifter om att även Israel ska ha bränt människor levande och att använt sexuellt våld systematiskt). Det kan också noteras att Stavrou stödjer flera av sina påståenden på uppgifter från IDF, som mig veterligen inte kunnat verifieras av utomstående aktörer. 

4. Whataboutism

Stavrou attackerar Diakonia som han menar arrangerade besöket (ett faktafel, det var Arena som var arrangör*) och riktar en fråga till dem:

”Var är de ångerfulla Hamassoldaterna? Var är Islamiska Jihad-krigarna som skäms över att de massakrerade israeliska civila…”

Ett skolexempel på avledningsargumentet whataboutism – där man flyttar fokus från sakfrågan till motparten. 

(Diakonia får svara för sig själva men det kan i sammanhanget nämnas att denna ledarsida många gånger skrivit om Hamas krigsbrott och antisemitism inom palestinarörelsen.) 

5. Ad hominem och falsk auktoritet

Stavrou menar att svenska journalister inte kan förstå skeendet eftersom de inte varit i krig. 

”Även om det kan upplevas som orättvist för den som inte är van vid krig, kan enligt genèvekonventionerna civila strukturer – även sjukhus – förlora sitt skydd om de används för militära ändamål. Även obeväpnade kombattanter och civila som deltar i stridshandlingar kan under vissa omständigheter vara legitima mål. Det här är inte vad Israel hävdar. Så fungerar det internationella rättssystemet.” 

Att undergräva en åsikt för att den inte är självupplevd, är ofta ett argumentationsfel. Så även denna gång. Stavrou lyckas inte visa varför det skulle vara svårare att förstå Genèvekonventionen för att man – likt de flesta svenskar – inte befunnit sig i krig. Hade Stavrou istället skrivit om själva upplevelsen av strid hade argumentet kunnat vara giltigt. 

Han lyckas därmed kombinera två logiska felslut på samma gång – en form av ”ad hominem” och ett felaktigt auktoritetsargument. 

Dessutom är hans juridiska påståenden felaktiga. Han skriver att Hamas inte är bundet av internationell rätt, eftersom de är en hybridaktör. Men även om Hamas inte formellt kan ratificera internationella fördrag som stater gör (alla palestinska områden är som bekant ockuperade), är de bundna av internationell sedvanerätt och de grundläggande principerna i Genèvekonventionerna. 

Att Israel begått mycket allvarliga krigsbrott är inom internationell juridisk diskurs inte heller omstritt. Att obeväpnade kombattanter i vissa fall kan vara legitima mål innebär inte heller att de situationer som de israeliska soldaterna beskriver på något sätt är tillåtna. 

Det finns faktiskt fler fel i texten. Men vi får nöja oss här. Med samma logik som Stavrou begagnar sig av hade jag kunnat påpeka att tidningen han arbetar för, Haaretz, är mycket kontroversiell i Israel.

Istället undrar jag varför en journalist från en annars utmärkt tidning lånar sig till att sprida den här typen av dimridåer kring de viktiga vittnesmålen inifrån Gaza.

 * I en tidig version av min text stod det att Arena och Diakonia arrangerade. Om faktafelet baseras på den uppgiften är det förståeligt – dock inte varför Arena utelämnas. Diakonia medverkade endast på mötet.