Johan Jenny Ehrenberg: Nu kommer transrevolutionen till EU-parlamentet

Tänk att jag får vara med och förändra världen. Att vi gemensamt kan vandra mot en vardag som är mer fri, mer tolerant, mer kärleksfull än tidigare. 

Tänk att vi kan bryta oss loss från könets dåliga sidor och börja diskutera hur vi ska få leva i en fri gemenskap, inte i rädslans korridorer.

Tänk om kommande generationer får möjlighet att välja sina liv, inte vara begränsade över hur andra tycker man ska vara.

Tänk om kärlek och inte rädsla styr samhället framåt.

Det är så mycket som blivit så mycket bättre.

Så mycket som samtidigt är fel, så mycket som bara kan kallas hat ur rädsla.

Den 24 februari är det invigning för utställningen ”Befrielsen” i Europaparlamentet. Ja, du läser rätt. I en vecka kommer berättelsen som du som läst Dagens ETC känner till, att berättas för Europas folkvalda i parlamentets gigantiska byggnader. Den 24 februari öppnar utställningen i Bryssel. 

Det handlar om frihet om att själv välja sin identitet.

Det här är en jäkla fin seger faktiskt.

Du vet kanske att utställningen bygger på mina erfarenheter, både på mitt liv som grundare av ETC och på mitt liv som en befriad transperson.

Den handlar egentligen om hur mycket bättre våra moderna samhällen blivit, om att vi lever mitt i en revolution av befrielse på väldigt många plan.

Självklart handlar den också om hatet, hoten, våldtäkt och misshandeln som jag som ung trans för 45 år sedan upplevde när jag första gången gjorde ett stort reportage om att vara trans. Då var det den stora nyheten på tv och i tidningar och svaret till den unga mannen som levde som kvinna var att det var ett fruktansvärt brott som fördömdes av kvinnoorganisationer, politiska partier och hela media. Det var ingen trevlig tid på 80-talet, det är inte trevligt att bli bespottad på tunnelbanan en fredagskväll.

Ett liv i offentligheten som trans var omöjlig.

40 år senare gjorde jag om det hela, gick ut i offentligheten och förklarade att befrielsen var nära.

Samma resa, samma identitet, samma försök att leva ett friare liv och det viktiga jag lärde mig är att det blivit mycket mycket bättre. 

Inte inom politiken.

Men bland folk.

Det här är en förtröstansfull och viktig slutsats, tycker jag.

Det är folk som oroar sig för klimatkrisen och som personligen agerar och gör det politiken inte gör, egen energi är motstånd.

Det är folk som bygger och stöder lokal hållbarhet nu när faran för krig kommit åter.

Det är folk som gång på gång organiserar sig och utmanar förtrycket.

Det är folk som bygger hus, inte byggbranschen.

Och aldrig politiken.

Den här listan kan bli gigantiskt lång. Den kan läsas som att när samhällets mäktiga inte klarar sitt uppdrag hotar sammanbrott, men den kan också läsas som en berättelse om att folk är bättre än ledarna, att all verklig utveckling och politisk förändring kommer underifrån, aldrig ovanifrån. Vanliga människor ställer om. De mäktiga ställer in eftersom de är rädda för verklig frihet. Både ekonomisk, social, kulturell och sexuell frihet.

De försöker bromsa i en tid då alla bromsklossar slitits ut.

De senaste tre åren har jag mött kärlek, uppmuntran – inte hat och förtryck. 

Vi har sett hur alla befrielserörelser angripits eftersom förändringen minskar de mäktigas makt.

De transfobiska dumheterna är inte människornas, det är en minoritet av högerextrema och populistiska politiker som sprider hat, inte grannar. När Donald Trump förbjuder skolbarn att byta namn för att söka sin identitet är det extremistens försök att skapa konflikter, inte vardagens verkliga liv.

Vi har ju sett detta förut.

Vi har sett hur alla befrielserörelser angripits eftersom förändringen minskar de mäktigas makt.

Denna gång attackeras den minsta minoriteten, vi som globalt samtidigt är så många och den enda förklaringen som går att fatta är att det är manlig makt som utmanas.

Precis som feminismen gjorde redan på 60-talet.

Förtrycket bevisar mannens svaghet, den stora förändringen går åt andra hållet.

Javisst finns det individer som är inskränkta och fega, men förändringen för ett queer liv och ett vackert transliv är så mycket större idag än nånsin.

Friheten att välja identitet är en dörr som står på glänt, enkel att öppna för den som får stöd av nära och kära. Svår om man möter motstånd, men trots det har trans alltid funnits och än idag är en-två procent av mänskligheten transpersoner. Det betyder flera hundra miljoner individer jorden runt. Fler än medborgarna i England, Frankrike eller Tyskland.

En underbar liten seger som bekräftar en större.

Utställningen heter alltså ”Befrielsen” och ordet är viktigt eftersom det transfobiska motståndet organiserar sig, lagar ändras, gammelfeminister ältar gamla fördomar om och om igen och de måste såklart bemötas.

Se det som ett bevis på framsteg och frihet, transrevolutionen blir angripen eftersom den påverkar vår kultur och våra liv. Miljoner människor lever som trans, vi finns, rädslan för förändringen är att den redan hänt och fungerar.

Det är klart motståndet då blir hysteriskt. 

Förut var det ju bara tyst när människor levde rädda inlåsta i garderoben.

Att utställningen nu visas i EU-parlamentet är en underbar liten seger som bekräftar en större.

Utställningen arrangeras i samarbete med Miljöpartiets ledamöter i EU. Ett stort tack till Pär Holmgren som gjort detta möjligt, tillsammans med Isabella Lövin och Alice Bah Kuhnke.

Jag vet att den därmed kommer kunna resa vidare runt i fler länder.

Det handlar om mitt liv som självklart skulle kunna vara en annan trans liv.

Men jag är privilegierad, jag deltar i offentligheten, jag kan tala om det hemska men också om det fina. Det finns inget farligt i människors rätt att ändra sina liv och sin identitet.

Jag berättar om frihet för att göra den ännu större.