Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-01-02 03:30
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Kulturkrigarnas mål är att locka ut medierna på slagfältet

Ett sluttande plan mot att – utifrån våldsamma men begränsade digitala konvulsioner – uppfatta läsare/tittare/lyssnare som mer högervridna än vad de egentligen är.

Det var en tidig julklapp som tidningen Dagens Samhälle gav till alla som har en särskild faiblesse för att läsa konspiratoriska drapor om att vänsterideologier slagit sina klor i svenska medier, som nu förleder en stackars allmänhet vars behov egentligen är rättvis och balanserad rapportering.

Jag rekommenderar verkligen att du ger Erik Kärnekull fem minuter. Inte för att han är tidigare medlem i haveristprojektet Medborgerlig samling. Inte heller för att han för hundra år sedan skrev en rapport för Finansdepartementet. Men för att han i artikeln ”Mediestödet förstärker enfalden i medierna” (19/12 2019) tycker att mediestödet – som ju går till en mängd tidningar, bland andra Dagens ETC – ska avskaffas eftersom resultatet inte är pluralism utan enfald, en brutal slagsida åt vänster, oavsett vad tidningar har för färg på ledarplats.

Låter ju… problematiskt.

Källa på det?

Jo, Kärnekull har genomfört en ”undersökning” som genom ”ett särskilt dataprogram” kartlagt vilka utländska medier som svenska dagstidningar använder i sin bevakning, och från detta vaskar han sedan ett ”svar på strukturen på de svenska journalisternas urval”.

Han drar gigantiska växlar, penibla för alla som kan det minsta lilla om hur medier fungerar, och om skillnaden mellan opinion och nyheter:

”Undersökningen visar att svenska dagspressjournalister hela tiden blandar in sina politiska värderingar i journalistiken när de systematiskt väljer ut vänsterkällor i sin rapportering.”

Kärnekull kallar kategoriskt tidningar som The Guardian, Le Monde och Süddeutsche Zeitung för vänster. Alltså från första till sista sida. Citerar du, säg, en intervju med Boris Johnson i The Guardian så är du per definition en vänsterjournalist som jobbar på en vänstertidning.

Han vet överhuvudtaget inte vad han talar om.

Sådant här kan man ju skratta åt.

Om det inte vore för att Dagens Samhälle faktiskt publicerar denna högerfantasi inlindad i ett tunt lager defekt vetenskap. Och ännu mindre roligt blir det när debattörer och politiker på den konservativa flanken kastar sig över hans debattartikel, gör sitt bästa för att sprida den, då de bekräftas i alla sina föreställningar om hur medier har en dold agenda och konsekvent motarbetar allt som inte är rödgrönt, klimatalarmistiskt och manshatande feministiskt.

Konservativa omfamnar kulturkriget.

Konservativa är de nya identitetspolitikerna.

Vilt fäktande på slagfält som bara blir mer bisarra.

En sorglig syn.

Men den här sortens slagfält tenderar att vara expansiva. De suger in dig om du inte är vaksam. Plötsligt befinner du dig mitt i en själadödande debatt om huruvida en julvärd kränker nationen genom att ta ner en flaggvimpel från granen. Till exempel.

För ett tag sedan skrev jag en ledare om att det är illavarslande att SVT:s kommentator speglar högerpopulismens budskap att Greta Thunberg blivit en marxistisk demagog, som har nära till uppvigling mot den styrande eliten och därmed till, mellan raderna, begär efter klimatdiktatur.

Kriget böljar, kriget kränger.

Och det vilar inte.

Alltid är det något drev som pågår mot någonting, i någon social plattform.

Hur påverkas public service av att vara så kritiserat? Speciellt nu när flera riksdagspartier vill begränsa dess verksamhet – och därmed slår följe med trollens marsch.

Hur påverkas journalister av att få höra att de egentligen är vänster, även om de inte själva definierar sig som vänster, även om deras enda syfte är att utöva yrket professionellt och ärligt?

En ny studie från en forskargrupp i Antwerpen visar att belgiska journalister inte bara överskattar sin publiks högerpreferenser, utan även anpassar sin rapportering utifrån detta. Väldigt erfarna journalister är bättre på att bedöma den faktiska opinionen. Och – det här är viktigt – belgiska journalister med högersympatier är också mer motståndskraftiga vad gäller att inbilla sig en generell högerkantring hos allmänheten, medan journalister med vänstersympatier väljer att överkompensera.

Som sagt, det är farligt lätt att sugas in.

Ett slags normalisering.

Ett sluttande plan mot att – utifrån våldsamma men begränsade digitala konvulsioner – uppfatta läsare/tittare/lyssnare som mer högervridna än vad de egentligen är.

Till sist handlar det här om vår demokrati.

Den är sårbar, den kan manipuleras.